En sak jag har insett sedan jag började undervisa nyanlända är att vi i Sverige har en rad ganska oförklarliga traditioner. ”Hur firar svenskar jul?” brukar jag fråga mina klasser, bestående av elever med ursprung i främst Afghanistan, Iran och Syrien. ”Ni äter skinka” svarar någon. ”Och sill!” fortsätter en annan. ”Och ägg, och pepparkakor, och köttbullar, och prinskorv och en massa godis.”

”Precis”, svarar jag, ”och vad dricker vi till det?”

”Julmust, öl, och nubbe”, brukar listas efter en stund. Andra julrelaterade traditioner, såsom julgranen, jultomten, och julklappar brukar också diskuteras, ibland med ivrig nyfikenhet, ibland med tydlig skepsis.

”Ni har helt rätt”, avslutar jag, ”Men frågan är – vad har skinkan, julgodiset, ölet, nubben, köttbullarna, granen och tomten, julklapparna och Kalle Anka, att göra med Jesus?” Det blir alltid helt tyst.

I Sverige är julen en kristen högtid, den firas till minne av Jesu födelse, det är helt sant. Men Jesus åt med all säkerhet inte skinka – Jesus var ju jude, och gris är inte kosher. Han drack med all säkerhet vin, men alls inte öl eller sprit. Han var enligt bibeln mån om de fattiga, givmild och ödmjuk, men det finns ingen bibelvers där Jesus delar ut julklappar till folket. Allt sådant är lämningar från äldre hedniska vinterhögtider eller senare konstruktioner som egentligen har lite eller inget med kristendomen att göra. Förvisso sjungs många psalmer i kyrkan, flera av dem med betoning på Jesus, särskilt på julottan som väl kan betraktas som det allra kristnaste inom julen. Det är också fler som går i kyrkan kring jul än vilken vanlig helg som helst. Jag tror dock inte att det beror på någon plötslig religiös uppenbarelse, snarare att folk tycker att det är fint med ljus och sång mitt i vintern. Precis som de som levde i det förkristna norden tyckte när de började fira vinter.

Sverige har på pappret en stor kristen befolkning, någonstans runt 65% av oss bekänner oss till Jesus om du frågar Svenska Kyrkan. I praktiken är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder, med en stor ateistisk eller agnostisk befolkning. Det är därför rimligt att anta att de allra flesta firar jul eftersom det är en trevlig och mysig familjehögtid, med ljus, värme, mat, dryck och samkväm mitt i det ruskigaste Sverige har att erbjuda i mörker och väder.

Julen har med andra ord gått från att vara en hednisk högtid, till att vara en kristen högtid, till att vara en sekulär fest. Genom hela historien har vi tagit bort och lagt till delar av högtiden allt eftersom samhället i stort påverkats av influenser från andra länder och andra kulturer. Julen idag är en högtid där vi firar födelsedag för ett palestinskt barn (kanske på fel datum), med hjälp av ett sicilianskt romerskt-katolskt helgon, en amerikansk tecknad film, en tysk gran och en massa annat ovanpå en bädd av förkristna hedniska traditioner. Det är en mångkulturell succé, ett mysigt lapptäcke av en mängd traditioner som kristalliserats då vi nästan bokstavligt plockat russinen från kakan i tusen år. Det finns idag inget ”rätt” eller ”fel” vad det gäller jul.

Därför rimmar det illa med julen när människor finner det lämpligt att starta en hatstorm mot en bild på en Lucia som inte ser ut på ett sätt som de tycker att Lucia ska se ut. Vi har i alla tider spelat med ganska fria regler för hur saker och ting ska vara på julen.

Och om någon endaste liten näthatare vågar yppa något om att Lucia ”ska” ha en viss hudfärg eller en viss hårfärg, eller att julen ”ska” firas på exakt det sättet som hen tror att den firades runt en rosenskimrande efterkonstruktion av 1950-talet, upplys gärna hen om hur det egentligen ligger till.