"Jag satt fast i snön - tack för hjälpen!"

Tisdagen den 19 januari 2016, överraskades de flesta av snöfallet och vissa gator är mer prioriterade än andra att röja. Jag är student på Högskolan och hade ställt min bil hos en vän på området kring Bäckalyckan, då jag hämtat min hund hos min vän.
När dagen väl passerat, med seminarier, information kring examensbevis och avslutningsfika så var jag trött men upprymd över att få ta min hund och åka hem till Borås. Problemet? Bilen kom inte framåt. Den slirade, jag gjorde omtag, backade, la fullt rattutslag och kämpade med låga varv och höga varv men inget hände. Bilister passerade och stirrade ut genom rutan på mitt kämpande, och de boende i området såg på genom sina köksfönster. Det kändes hopplöst, och närmast omöjligt att få loss bilen och jag började inse att det kanske skulle krävas större insatser än mitt eviga tryckande på gaspedalen..

I full färd med att ringa min pappa för att tala om den hopplösa situationen ser jag en man framför bilrutan, han vill hjälpa mig att få loss bilen. Vi diskuterar fram hur vi ska göra när en annan man frågar om vi behöver hjälp. Med deras hjälp får jag loss bilen, bara för att strax därpå fastna igen då jag väljer att stanna bilen när den väl är helt fri. Den andra mannen kliver fram och frågar om jag behöver mer hjälp. Jag tackar och återigen puttar de min bil fri, medan jag sitter och gasar.
I och med min otur (och dumhet att ens stanna när jag väl var loss) så vågade jag inte stanna och tacka dem för att de hjälpte mig. Jag försökte ropa ett tack genom rutan innan jag körde vidare.

Jag tycker det är viktigt att lyfta dessa människor, som kliver in och hjälper till när de ser att någon behöver det - Därför vill jag gärna skriva detta meddelande och hoppas att det når ut till de som meddelandet berör. Så om du var med och hjälpte en kvinna i en blå ford, tisdag eftermiddag runt kl. 17 på Solstickegatan så vill jag bara tacka dig! Du/ni gjorde min dag genast ytterligare lite bättre, trots min fatala otur med att fastna två gånger!

Tack, Alma