Uppslag i DN. Kaos i Aleppo. Smutsiga barn med rädda ögon. Små händer som greppar efter mammas förkläde i folkmassan. Hunger, trötthet, köld och rädsla fyller miljontals människokroppar i Syrien just nu. Människor på flykt kan inte ens tänka på jul. Människor på flykt tänker inte på julklappar. De är tacksamma ifall de får mat för dagen.

Sverige är ett av världens tryggaste och rikaste länder men ändå klagar vi över det mesta. Vi konsumerar allt mer men blir samtidigt allt mer missnöjda.

Om 2 dagar ska jag packa min väska och åka hem till min familj och jag ska vara så himla tacksam. Jag får möjligheten att spendera tid med mina nära och kära, äta god mat och spela sällskapsspel. Jag är ingen flykting, jag behöver inte gå hungrig och jag har tak över huvudet.

Kanske vore det bra om vi betraktade oss själva utifrån för en stund. Behöver verkligen moster Lena ytterligare ett grytunderlägg? Kommer det göra henne lyckligare? Kanske är det just den här julen vi borde tänka till lite extra, det kanske är dags att fundera på att göra en insats som räcker längre. För 125 kronor kan en grupp flyktingar få tio dunkar med rent vatten. För FEMTIOFYRA kronor kan en behövande människa få mat i en hel månad.

Kallt lyser julens stjärna på de som inte har något hem. Låt oss för en stund försöka att se till andra än oss själva. Kanske kan vi komma andra och oss själva närmre på det sättet.