Fredagseftermiddag och luften har tagit slut på redaktionen. Jag tar nyhetspaus och söker mig ett gott skratt. Givetvis genom ett besök på denna fantastiska blogg,Lou Reed i tweed. Upphovsmannen borde å ena sidan skaffa sig ett liv, å andra sidan få något slags kreativt nobelpris. Det är banalt, löjligt och vansinnigt roligt. Jag kiknar av skratt, framförallt åt Phil Spector som rektor.

Inte nog med det, min egen rimlusta väcks. Ordentligt. Om jag hade tid och bättre kunskap i photoshop hade jag genast iscensatt Mats Green på Röda Sten eller Peter Persson som fattighjon eller... föresten, jag slutar innan jag spårar ur.

Missa inte helgens kulturarrangemang:
Erfaren akt med himelsk kontakt.
Musikal med femtiotalsfinal
Jönköpingsvisioner i brokiga toner.

Trevlig helg. Med eller utan rim och reson.

Nej, David. Jag håller inte med. Kaninhålet är inte alls för djupt för Tim Burton, snarare ett alldeles perfekt hål att ramla ner i en gråmulen vardagkväll. Visst, en traditionell fantasyhistoria utan några större överraskningar (ingen förväntar sig att Jabberwocky ska slita Alice i stycken) men vad gör det när karaktärerna är sådär skruvade, färgstarka och underhållande som bara Tim Burton kan skapa dem?!

"Troligtvis är du helt galen, ja totalt knäpp men så är också de bästa människorna"konstaterar Alice pappa när hon oroar sig över sina knasiga drömmar om kaniner med klockor och maskar som röker vattenpipa. Knäppast, och mest älskvärd, är hattmakaren spelad av Johnny Depp. Mad as a hatter.

Tim Burtons film skiljer sig på många sätt både från Disneys filmatisering och Carolls originalroman (vilka jag också är barnsligt förtjust i) men gemensamt för alla är att de väcker fantasin och viljan att göra något omöjligt. "Ibland har jag trott på ända till sex omöjliga saker före frukost". En vision som många stelbenta politiker (ingen nämnd, ingen glömd) nog skulle må bra av att ha.

Jnytt.se har legat nere större delen av dagen. En mardröm värre än de djupaste kaninhål och farligaste jabberwockys i världen.

Ska strax logga ut och gå på bio. Allice i underlandet av Tim Burton. Hade stora förväntningar innan jag läste kollegans recension och det här blogginlägget på nyligen upptäckta bloggen Finpop. Nu känner jag mig tveksam, nästan lite motvilligt inställd till filmen. Men, det kan vara en fördel för de gånger förväntningarna varit skyhöga har jag oftast blivit besviken.

Ska gå tillsammans med kompisen som aldrig någonsin kan nämna film utan att berätta vilket betyg den troligtvis ska få på Filmtipset. En ganska bra sajt där man genom att betygssätta filmer man sett får tips på andra man borde gilla och varnas för sådana som inte passar ens smak. Oftast stämmer det. Jag är dock vansinnigt dålig på att betygssätta sådant jag sett och då faller idén.

Har slutat drömma om vargen under mattan från Red Riding och hoppas på vackra syner om kaniner och urmakare inatt. Tim Burton, min vän, gör mig inte besviken!

Emil Svanängen och sinfoniettan -denna heliga korsbefruktning - repriseras under blåsmusikfestivalen. Jag går ner i spagat. Knakelibrak i ljumskarna. Hursomhelst, alla som missade det sist måste ta den nya chansen. Så otroligt bra var det. Otroligt bra är också Joel Alme. Det var längesen jag kände stort för ny musik.

Annars går jag ju mest igång på äldre män. Som sjunger Serge Gainsburg. Den syndaren är föremål för film och min längtan till Paris växer. Såg dessutom Coco - livet före Chanel häromdagen och insåg att jag nog behöver börja röka. Det ser så nochalant snyggt ut. Jag vill helt enkelt vara lite mer dekadent - kanske till och med promiskuös..

Lite mer dramatik, pärlor och portvin tack!
(Säger hon som varken krökt ett hår, ett könshår eller ett flimmerhår).

Förr visades skäggiga damer och enbenta herrar på cirkus. Idag har freakshow blivit rumsrent och kallas Hollywoodfruar. Igår hade serien alltså premiär på TV3 och det är svårt att låta bli att skratta åt Maria Montazami. Just det, åt henne. Ingen kan komma och påstå att vi skrattar med henne. Vi skrattar åt henne för att hon verkar korkad och rapar upp ogenomtänkta oneliners.

"Jag sätter på läppstift säkert 25 gånger om dagen. Alltså, man är vaken 18 timmar per dag och då sätter jag på läppstift två, eller föresten tre gånger per timme..."

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen eller hur var det nu?

Jag vet inte varför jag envisas med att se filmer som berör mig så mycket (och så illa) att jag inte kan somna efteråt. Jag gör det hela tiden och igår valde jag Red Riding 1974 som godnattsaga. Grymt bra och välgjort men förmodligen hade min sömn varit bättre om jag istället sett en tecknad version av Little red riding hood.

Internationella kvinnodagen och TV3 firar med en ny säsong av Hollywoodfruar (som paroderas i Youtubeklippen nedan). En skrattretande paradoxal hyllning till... ähm... starka kvinnor. Starka kvinnor ständigt beroende av sina rika män. Jag fnyser av princip och ger mig hän åt musikens finaste feminina sidor. Kvinnodagen till ära radar jag upp fantastiskt bra musiker, och alla är förstås kvinnor:

Först ut, vårens drottning Anna Järvinen som får de värsta isar att lossa. Locka fram vårkänslor och sommardrömmar ka även Jenny Wilson med sin oslagbara falsettstämma och energiknippet med rödaste läppstiftet, Miss Li. Lite mer nedtonad men oj så bra är Anna Ternheim. Två katter bland de svenska hermelinerna är kändisflickorna som kombinerar film med musik och gör det med enorm finess. Missa för Guds skull inte Scarlett Johansen eller Charlotte Gainsbourg.

Kvinnor så vackra, så kloka och så bra att jag blir alldeles förälskad. Jo, jag är gift med en man.

Igår såg jag filmen Caddilac Records (ett filmtips för den som vill se en bra spelfilm men också lära sig lite musikhistoria) och insåg på nytt hur svag jag är för Adrian Brody. Jo, delvis för att han är en grym aktör... men också för att han är en vacker och udda fågel som häckar i kulturvärlden. Synd att han bor på andra sidan Atlanten men tur att det finns män som hanterar kultur även på nära håll.

Ikväll står karismatiska sångaren Ivan Ljungdahl och hans Phoenix Harmony på Bongoscenen för att lansera nya fullängdaren Sweet Lady Surprise (hoppas att det fortfarande är lika souligt som på EP:n). Och imorgon är det dags för ytterligare en premiär, när helcharmiga, mansdominerade och skickliga slagverksgruppen Komodo trummar in i stan och på Stickan i Kabaret Kalabalik.

Utöver detta besöks stan Guru Josh som inte är någon guru i min värld men desto större i andra universum och till Zaragon Rock Club på Ztyle kommer Yngwie Malmsteens gamla basist. Jag ska dock (ja, kalla mig nucka bara) stanna hemma med tre av mina män. Teo, Mats och JP Chenet...

I höstas såg jag Emil Forselius i pjäsen Ålderstrappan på Smålands Musik och Teater. En pjäs om att leva och dö, vara ung och bli gammal. Nu känns det fruktansvärt tragiskt att läsa recensionen och inse att Emil Forselius själv mötte döden mitt i livet. Sorgset.

Snart gifter de sig. Hela Sverige håller andan. Väntar. Längtar. Vem ska göra brudens hår? Vem ska sy bröllopsklänningen? Det handlar förstås om bröllopet mellan GB-clownen och hans Clovina. Lisbergskaninen kommer att vara bestman och Amy Diamond sjunger på vigseln.