Valet närmar sig och den som är tveksam kan alltid ta hjälp av P3:s politiska låtlistor. Under sommaren bad man representanter från olika politiska ungdomspartier att välja ut låtar som passade deras ideologier och resultatet blev... intressant.

Kanske borde genomföra en liknande kartläggning lokalt. Nog vore det spännande att få veta vad Acko Ankarberg, Peter Persson och Mats Green lyssnar på? Kanske få några fördomar krossade. Eller förstärkta. Vad tror ni? Vem lyssna på vad i den här kommunen?

Hooks herrgård i kvällsol. Ackompanjerat av riktigt bra musik. Livet kan vara sämre. Att Winnerbäck föll mig i smaken har väl inte undgått någon, eller har det det? Isåfall är det bara att läsa.
Jag tänkte förära övriga artister för kvällen några rader.

Love Antell med band inledde orförargeligt med sina trallvänliga punkpophits som liknar mycket annat men som ändå får personlig touche tack vare frontmannens scennärvaro och utstrålning. Fortsatte gjorde Dundertåget och precis som utlovat blev det riktig picnicrock. Själv drabbades jag av någonslags rockuppkäftighet, sällade mig till den lilla stående skaran längst fram och skymde sikten för hundratals picnicsällskap på rutiga (typ) filtar.Rock n'roll på svenska, medelålders män i tighta Cheap Monday jeans och texter av Stefan Sundström funkar. Hade gärna sett, och hört, bra mycket mer än den ynka halvtimmen.

Melissa Horn kunde mycket väl varit min grej men det var det inte. Jag gillar den kvinnliga singer/song writern på platta och som skön bakgrundsmusik men live blev det platt. Tunt och faktiskt riktigt trist. Alltså fortsatte jag trotsandet och satte mig ner när alla picnicsällskapen äntligen ställt sig upp. När Laleh gjorde entré följde jag dock strömmen. Stod upp alltså. Men blev lite besviken. Jag tycker verkligen om Laleh, hon är charmig, egensinnig och skriver fina texter, exempelvis Storebror är en oslagbar popvisa. Vet faktiskt inte vad det rör sig om men den här gången blev jag inte lika berörd. Hade föredragit henne akustiskt utan bandet och utan den reggaedansande keyboardisten.

Eller kanske var det bara längtan efter huvudakten som förtog de övriga. Sa jag att jag tyckte att Lasse var bra föresten?

Trevlig helg!

Filmfestivalen i Jönköping är inne på sitt elfte år. Med mindre budget men med samma engagemang och innehåll. Kul. Sedan Sandrews gick i graven för några år sedan har Jönköping verkligen lidit brist på alternativa biofilmer och då är det tur att Folkets Bio, Biograf Fokus och Filmfestivalen finns. Tyvärr har budgeten krympts i år (som vanligt när det ska skäras ner skärs den största biten från kulturkakan) men programmet bådar ändå gott.

Framförallt tycker jag att konceptet med filmvisning på Lingon känns fräsch och spännande. Hoppas att det inte bara blir en engångsföreteelse för festivalen. Kultur och mat är det bästa jag vet, tänk då att kunna kombinera de två.

I övrigt bara måste jag nämna The extraordinary life of José Gonzales. Förhoppningsvis en film att längta efter.

Bara att konstatera, jag kan inte motstå. Trots att jag har sett honom ett total gånger (eller åtminstone tio) gör jag det igen. På torsdag ser (och hör) jag Lars Winnerbäck på Hooks herrgård. Trots att han är en av de få svenska ständigt turnerande artister jag aldrig har lyckats få någon intervju med (jag tröstar mig med att han knappt alls ger intervjuer) inbillar jag mig att jag känner honom. Han har varit med.

Från tidiga stadsfestivaler i Motala när jag trevade ner mina händer i första riktiga pojkvännens jeansjackfickor och blev låtsasromantisk till Varning för ras, via galen studenttid när jag skrålade Jag vill gå hem med dig under alltför blöta kårkvällar fram till mörkblåa vinterkvällar, gråtandes över dåvarande skitrelation akompanjerat av En svår och jobbig grej... Bröllop blev det till För dig (men förstås med en helt annan man) och jag erkänner, jag önskar att maken skrivit texten till Om du lämnar mig nu.

Ni ser, när jag skriver om Winnerbäck blir jag patetisk, nostalgisk, sentimental och tårögd. Oavsett om han skriver om äkta känslor eller bara försöker sälja så många plattor och konsertbiljetter som möjligt. En branschkollega kallade honom visfjant och kanske är det precis vad han är. Men en fjant i mitt hjärta. Och ännu längre in...

... Och fantastisk bonus att Laleh och Strängen är med på turnén - är nästan fullkomlig tröst i min sorg över att missa Way Out West.

Den så kallade Stockholmsveckan på Gotland har inletts; veckan då bratsen från storstan invarderar Visby. Trendspanare och journalister berättar om årets nya fenomen, vaskning. Efter att krogägare och polis förbjudit det traditionella champagnesprutandet (att rätt och slätt spruta ut dyr champagne) tillfredsställer bratsen sitt slöseribehov genom att beställa in en flaska champagne och sedan be kyparen att hälsa ut den i vasken. Nu skriver Aftonbladet om ännu en liknande sysselsättning, att beställa femtio hamburgare, äta en och slänga resten. Det finns inte ens ord för hur dumt det är.

Det börjar helt klart bli dags att vaska hela Stockholmsveckan!

Bättre sent än aldrig... jag lyssnar på Sommar i P1 i iPoden och blir alldeles tagen av Ulf Malmros. Underhållande och gripande på samma gång. Att han är värmlänning gör förstås att min kärlek växer sig större. Ulf Malmros är inte den enda värmlänning som anstränger sig för att avlägsna dialekten. Har en i familjen...

Missat Ulf Malmros? Gå genast till närmsta videobutik och leta reda på Den bästa sommaren och Bröllopsfotografen. Känner du dig hemma i de värmländska kulturlandskapen? Fortsätt med Smala Sussie. Önskas mer? Fördjupa dig i tv-serier som Silvermannen och Rapport till himlen. Fattar du inte grejen? Lyssna åtminstone på ovannämnda sommarprat.

Lisbeth Salander blir Bondbrud. Nästan iallafall. Det tycks nu vara klart att Daniel "James Bond" Craig ska spela Mikael Blomqvist i den amerikanska versionen av Millenniumtrilogin. Vem som ska spela fröken Salander är vad jag vet inte helt klart men det har pratats om Carey Mulligan, Kirsten Stewart, Natalie Portman och Ellen Page. Jag känner inte något större engegemang, framförallt för att Noomi Rapace var så perfekt i rollen att hon inte kan ersättas ens av bästa Hollywoodaktris.

Varför, varför, varför envisas amerikanerna med att göra egna versioner i tid och otid?Till och med brittiska filmer får amerikanska tvillingsyskon. Samt briljanta BBC-produktioner som The Office. En ren synd. Ingen kan spela den pinsamt politiskt inkorrekta David Brent som Ricky Gervais. Och ingen humor kan vara så befriande, underbart torr som den brittiska.

Dagens youtubeklipp är lika givet som gårdagens.

Idag börjar Stockholm Pride och jag följer de regnbågsfärgade vågorna och träffar två tjejer som nyligen blivit föräldrar. Stolta föräldrar.

Kollar in artistprogrammet på Pride och känner mig lätt oroad över sviktande musikkunskaper, vartannan akt är för mig okänd. Men toppnamnet Marit Bergman är jag mycket väl bekant med. Det var dock väldigt längsen jag såg/hörde den karismatiska sångerskan. Därmed är dagens Youtubeklipp givet.

Tvåringen lär sig prata i hisnande takt. Släkt och vänner öser beröm över honom. Själv försöker jag tona ner det med att han "å andra sidan har dålig motorik". Men så inser jag att de faktiskt kan få lov att såväl ta i, bre på och överdriva. För det är bara vid två år ålder (och möjligen några år till) som ett växande ordföråd imponerar.

Gör högskoleprovets ordförståelsetest och inser att mitt ordföråd också har växt på de tio år som gått sedan jag gjorde provet på riktigt (i ett totalt misslyckat försök att förbättra mina chanser att komma in på journalisthögskolan). Men inte fan ger det några hurrarop från utomstående.

Min motorik är vid 29 års ålder lika eftersatt som när jag lärde mig gå (senare än de flesta) men det fungerar knappast att motivera mina snubbelmanövrar med att jag faktiskt kan väldigt många ord...

Om man ska tro Aftonbladet (ska man det?) riskerar Arvikafestivalen att gå samma öde till möte som Hultsfredsfestivalen. Dö festivaldöden alltså. Festivalen verkar inte kunna betala artisternas gage vilket förstås inte är ett gott tecken.

Det är bara att konstatera, att festivaleran lider mot sitt slut. Samtidigt som jag tycker att det är synd så inser jag att jag inte bidragit speciellt mycket till biljettförsäljningen på sista tiden. Har jobbat eller nobbat festivaler rätt länge. Är mer en konsertmänniska eller kanske bara en lat människa. En sån som inte orkar tälta, festa och vara skitig alltför länge...