Summan av lasterna är konstant. Visst. Men om jag ska väga upp det faktum att jag varken får äta dessertostar, sötsaker eller dricka alkohol (gravid med dåliga sockervärden) måste jag nog börja knarka för att återgå till konstant tillstånd. Eller så kanske jag kan shoppa vansinnigt många blommiga klänningar. Efter ett besök på modeikonen Elsa Billgrens blogg tror jag allvarligt att det kan vara vägen till lycka.

Kents En himmelsk drog får funka som substitut tills vidare... Tills lönen kommer.

Sommaren efter studenten firade jag och några kompisar med en kortsemester i Göteborg. Efter en av fler blöta kvällar missade vi spårvagnen hem till stugbyn där vi bodde och bestämde oss för en enkel (trodde vi) promenad hem. Efter flera timmars vandring insåg vi att vi var lika vilse som Staffan Westerberg i pannkakan och någon fick då den briljanta idén att följa spårvagnsspåret. Där ramlade vi fram sjungandet på sommarens största hit: Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg. Och varje gång jag hör den låten tänker jag på den kvällen...

Håkan Hellström har släppt en singelsamling och halleluja - han står på scen igen. Tyvärr kommer jag nog att missa hans spelning på Way Out West som krockar med lokala Vätterfesten. Men, Håkan du kommer väl till din - enligt egen utsago i intervju -favoritplats Huskvarna Folkets Park snart?!

På tal om spårvagnar dammade jag av en gammal favorit via Youtube. Tram #7 med Jens Lekman.

På tal om Kent. Svarta sockor är tydligen deras nya grej. Kanske kommer nästa storartade nationaldagsspelning ske inför tusentals fans i... svarta sockor. Titeln på nästa platta kan mycket väl bli Svartsynt och svartsockad.

SMOT-huset, eller kulturhuset Spira som det ska heta, fortsätter beröra och framförallt uppröra. När fasaden nu tar form eskalerar de kritiska utropen.

Jag håller med om att prislappen på bygget helt klart kan diskuteras och ska den legitimeras måste det bli riktigt bra kulturarrangemang i huset. Inklusive plats för ung kultur och den efterlängtade rockscen som många med mig saknat i åratal. Men när några av de arga debattörerna benämner huset som Spyan och kallar oss som gärna konsumerar kultur för idioter går jag i försvarsställning. Kalla mig gärna moralkärring men jag föredrar nyanserade debatter med för- och motargument. Det blir så mycket roligare att lägga sig i då.

Jodå, jag letade reda på En plats i solen, Kents nya, på spotify tillsist och den var helt okej. Hjärtat slog inga volter men dansade åtminstone lite syntdisco. Måste dessutom ge bandet credd för att hålla så pass hög kvalitet vid nionde albumet. En annan som håller i längden är förstås Lasse Winnerbäck. Jag kan som ni vet inte nog nämna honom och när jag idag återkom till redaktionen efter fyra veckors semester fann jag en välkommen ackreditering till hans spelning på Hooks herrgård den 5 augusti.

Har under semestern konsumerat denne Winnerbäck i helt annan skepnad, som rövare på barnskivan Min skattkammare. I låten om rövarna i Kamomilla stad slår Lasse sina påsar ihop med Stefan Sundström och Johan Johansson. Bra platta som gått på repeat i bilen för att roa rastlös tvååring. Någon som kan bjuda på tips om andra alternativa barnskivor?

15 mars 1995. I min efterkonstruerade historia minns jag inte den dagen som min min 14-årsdag utan som den dagen då mitt riktiga musikintresse föddes. Sanningen ligger någonstans mittmellan, datumet stämmer åtminstone överens med både min födelsedag och skivsläpp av Kents självbetitlade debut. Och visst var den banbrytande. I en skivsamling som tidigare bestod av Absolut Dance, Radio city hits, NKOTB, Dr Alban (!) och Roxette.

Jag fattade ingenting av texterna men kände mig sofistikerat svårmodig. Nynnandes "...kostymen är inte jag, kostymen är inte jag - är jag en astronaut?".

Kent hade den fina smaken att släppa även fortsatta plattor på till mina födelsedagar och de åren så skedde blev ett besök i lokala skivbutiken (Love Music i Motala, så bra att den omskrevs i Aftonbladet.) lika självklart som tårta. Jag tillskrev mig titeln Kentfan, citerade deras texter i mina dagböcker och nämnde Jocke Berg som en av mina förebilder. Men åren gick... jag glömde inte bort mina Eskilstunavänner men gav dem desto fler band att slåss med i skivhyllan.

Jag blev aldrig ett av de tusentals vitklädda fans som fyllde Stockholms stadio på nationaldagen men jag övertalade maken att få ackompanjera vårt bröllop med Utan mina andetag. Det händer fortfarande att jag blir lite våt i ögonvrån av 747 men när de nyligen släppte en plats i solen bemödade jag mig inte ens att söka efter den på spotify... Noterade dock att den inte släpptes den 15 mars.

Det började (som sagt) med Ang Lees Taking Woodstock (Ang Lee satte ju för övrigt standarden i genren med grymma filmen Brokeback mountain) och fortsatte med Tom Fords debut En enda man. Gripande, långsam och snygg. Desto snyggare med tanke på att Colin Firth spelar huvudrollen. Nej, det handlar inte om någon direkt förkärlek för grånande män utan en naiv barndomskärlek till Mr Darcy i vit, och våt skjorta.

I En enda man har han skippat skjortan. Faktum är att han i flera scener även avstått byxor, till och med kalsonger. Sevärd som sagt. För manuset alltså.

Firar semester med tvååringen. Vi åker bil. Varje gång vi passerar en grävmaskin, dumper, lastbil eller traktor skriker han ujjjj,ujjj, ujjj - en stooor massskiiiin. Vi är på stranden, han ser tusentals sandkorn att lasta i en skopa. På kvällen vill han höra en godnattsaga. "Mamma, läsa om hjullastaren"...
Innan han ska somna studerar han sina tår och ceriserosa nagellack och kramar Hello Kitty-katten hårt, hårt.

Så befriande.
Ha en skön sommar!

"Äntligen får de ligga" stod det i en tidningsrubrik jag läste på stranden igår, apropå kronprinsessan som tillsist fått sin prins. Äntligen är det över, säger jag. Fotbolls-VM är en så mycket bättre (och mer långvarig) fest. Synd bara att Sydkorea slogs ut.