En timme kvar till semestern. Vilket troligtvis innebär en paus i bloggandet. Ja, det här är alltså en förberedande ursäkt för de glesa inläggen...

Saker jag ser fram emot i sommar:
-Fotbolls-VM - Sydkoreas chans är minimal men hoppet är det sista som lämnar människan.
-The Ark och Amanda Jensen i Huskvarna Folkets Park.
-Lasse Winnerbäck på Hooks Herrgård - Ingen sommar utan Lasse. Kalla mig patetisk men så är det bara.
-Hälsa på Farbror Punk i Hälsingland.
-Kollegan Mariannes fortsatta jakt mot en klassiker. Vansbrosimmet. - Själv kommer jag på sin höjd simma en längd i Vättern.
-Jenny & Bianca-Johans bröllop - Johan sjöng på mitt bröllop, jag kommer inte ta ton på hans.

Saker jag inte ser fram emot:
-Prinsessbröllopet - blev uttjatat någon gång i mars (men snart är det över).
-Alla sommarplågor som kommer att spelas på radio. Läs Sommaren är kort och Det blir en dag på stranden.
-Premiären av Änglagård tredje gången gillt - uppföljare bådar aldrig gott, lär av Göta kanal.

Har varit på Smålands Musik och Teater och träffat Petter Andersson som berättade om höstprogrammet. Förutom Måsen som jag faktiskt ser fram emot att se (jag saknar en rysk klassiker på min meritlista) väntar jag med spänning på Björn Ranelid. Visst, han är en sönderbränd stekare som pratare i utomjordiska metaforer men han är också en väldigt spännande person.

Nu kanske jag blir halshuggen av något rojalistiskt samfund (eller av kollegan mittemot) men Björn Ranelid på slottet (tänker på hans deltagande i Stjärnorna på slottet) är mycket intressantare än någon annan slottshändelse som inträffat på sistone.

Riktigt uppfattat. Jag blir inte upphetsad av kungabröllop och troligtvis kommer jag att hålla tv:n avstängd hela lördagen. Om jag mot all förmodan hamnar i tv-soffan är det garanterat inte framför bröllopet, utan framför VM. Eller en repris av Stjärnorna på slottet på SVT Play.

En läsare blev upprörd över språkbruket i rubriken till recensionen av Billy Idol på SwedenRock, I´m fucking Billy Idol: "Fuck betyder väl knulla på ren svenska", skriver läsaren och hoppas på bättre ordval i framtiden.

Jag tycker inte att det är okej att skriva k-ord i löpande text men i citat tycker jag allt att man får lov att vara lite grövre. Speciellt när det är på engelska. Och framförallt när det gäller Billy Idol. Jag tror knappast att han försökte ta hänsyn till rumsrena (nåja) lokaltidningsskribenter när han presenterade sig. Är man fucking Billy Idol så är man.

Rubriken på det här blogginlägget däremot är inte alls befogad...

Första golftävlingen på tio år avklarad. Var visserligen lag så jag kan inte ta åt mig mer än en femtedels ära men det blev en sjätteplats (av 20) tillsist iallafall. Och, vi slog Johan Davidssons lag med en placering. Kollegan Peter slog till med seger. Nu, prisutdelning. Också för första gången på tio år. Minst.

"En spira är en stav, vanligtvis av guld som regenter kan hålla, oftast i höger hand, för att visa sin makt" står det att läsa på Wikipedia. Om Scenkonstens hus nya namn har kunglig koppling eller inte låter jag vara outrett men konstateras kan att Kulturhuset Spiran kommer att bli objekt för en långdragen debatt.

Personligen gillar jag det enkla och hade föredragit Scenkonstens hus. Nu kommer det med högsta sannolikhet att kallas Spiran i folkmun och även om det är ett namn som glimmar så ser jag inte den givna kopplingen till husets musikaliska och teatraliska innehåll.

Mannen på bilden heter Johan Forsman men kallar sig ofta för Knegarn i musiksammanhang. Idag träffade jag honom på en presskonferens på länsmuseet om den musik- och kulturfest i proggens anda som anordnas i helgen (och som jag skrivit ett reportage om att läsa på Jnytt.se imorgon). Han spelade en låt om Tranås sittandes i månadens möbel, en installation som man egentligen inte får röra. "Vi får se det som den första ockupationen av museet" sa museets egen musikexpert Lasse Östvall.

Det är inte första gången jag möter Johan Forsman i ett annorlunda sammanhang. En gång i tiden fick jag en egen spelning med Knegarn. Det var på min möhippa och eftersom jag på den tiden endast haft kontakt med Knegarn via demos till redaktionen blev jag väldigt förvånad när han plötsligt knackade på dörren. Med folköl i ena handen och gitarren i den andra. Jag svepte ett glas vin och sjön med:

"Vad ska man göra utan folköl, inte mycket säger jag
Ta dig då bara några skolköl så att du blir go och gla"
(Folköl - Knegarn)

Jag spelade i övrigt in en skiva på min möhippa. Men det är en helt annan (och mycket obehaglig) historia.

SR släpper listan på årets sommarpratare. Jag ser fram emot att höra Amanda Jensen och ja, just det Andres Lokko. Rent musikmässigt. I övrigt en del intressanta talare vars musikval kan vara mer tveksamt. Såsom Annika Östberg och Anna Odell. Vad lyssnar de på? Det undrar man ju.

En gång i en annan tidsålder ska jag göra som Andres Lokko. Ge ut mina samlade verk alltså. Tills vidare nöjer jag mig med att skaffa mig Lokkos tegelsten och plöja under semestern. Kan tyckas lite kaxigt att ge ut sina samlade texter, recensioner och reportage i ett format som mest liknar ett uppslagsverk men Andres Lokko kommer undan med det. Därför att han oftast skriver skarpa, intressant och läsvärda texter. Huruvida jag skulle komma undan med detsamma behöver vi väl inte ens diskutera?!

En annan bra, men betydligt äldre, textsamling där ovannämnde Lokko har ett finger med i spelet är Feber. Boken som bygger på musiksajten med samma namn.
Har ni tips på bra musikläsning inför sommaren är det mer än välkommet. Hör av er!

En kvinna har fått sparken för att hon är för sexig. Jovisst, så är det. Hon är helt enkelt för kurvig för att kunna ha en normal relation till sina kunder. Påstår hennes arbetsgivare alltså. Hon har förstås stämt dem. Jag tänker att det vore en angenäm anledning till att bli uppsagd. Bättre än att vara inkompetent och övertalig i alla fall.

För egen del är nog risken minimal. Att jag får sparken för min sexighet alltså. Gissar att avskavt nagellack, pollenröda ögon (som jag desperat försöker dölja med solglasögon inomhus) och fnasiga ben inte ger särskilt höga poäng på sexighetsskalan.

Osökt kommer jag att tänka på en gammal favorit med Right Said Fred. Kommer ni ihåg? Kolla in youtubeklippet och få en gratis nostalgitripp...

Kommisarie Späck är ny komedi signerad Fredde Granberg. Det handlar om en paradodi på Beck och jag är s.k.e.p.t.i.s.k. Är inte parodi på film-som-redan-finns ett förlegat koncept? Som urvattnades av Leslie Nielsen i början av nittiotalet. Och framförallt, är Fredde Granberg verkligen rolig nuförtiden? När jag var liten var han en av de roligaste personer jag visste, när han Peter Setteman och Gila Bergqvist framförde tokiga scetcher och parodier på sagor i Sommarmorgon. Och jo (skammens rodnad) jag skrattade sedemera även åt Ronny & Ragge.

Det finns undantag men humor har datumstämpel. Och det krävs något nytt för att jag ska skratta. Jag fattade inte hälften av de popkulturella referenserna när Nile City gjorde entré i tv-tablån 1995 men jag skrattade så att jag grät. För att det var något nytt, något gränsöverskridande, något annat. Numera är det inte så ofta humorprogram tar mig med sådan storm men jag tycker att Solsidan var ett fräscht inslag. Parodi på polisfilm signerat Fredde Granberg är inte ett fräscht inslag.

Men jag har inte sett filmen och ska inte döma ut den totalt. Kanske har humorn nått nirvana i utveckling och behöver ta ett steg tillbaka. Kanske är det dags för en Ronny & Ragge-revival. Nu när de tidiga nittiotalisterna, som föddes i samtid med spektaklet, närmar sig tjugoårsålden. Herregud, det är bara jag som börjar bli gammal. Förlegad.