Det blev något fel på det här inlägget men kontentan av det var att jag inte förstår programledarvalet i Melodifestivalen. Att Christine (om än med nervös framtoning som alltid) känns okej men att Dolph och Måns har mindre personlighet än Humle och Dumle...

Saltmannen har sammanfattat vanliga och ovanliga feltolkningar av låttexter. Förutom att läsa och skratta åt andra kan man själv lägga till egna missuppfattningar. Vansinnigt fånigt och vansinnigt roligt.

En egen favorit är Bryan Adams Summer of 69 (en titel som kan tolkas lite hursomhelst i sig) I got my first real sex dream istället för I got my first real six-string. Fortsättningen, Bought it at the five-and-dime, played it 'till my fingers bled, blir väldigt intressant...

Som liten brydde jag mig inte om att alls lyssna efter ord utan sjöng lite som det lät. I just call som var en favorit fick heta Aigässkol och R.O.C.K (med fantastiska Sha-bom och Dag Finn med snygga frisyren) blev arosickenrocken. NKOTB gillade jag också på den tiden (åh, nu blir jag alldeles nostalgisk här framför datorn) och framförallt barndomskärleken Joe Mcintyre (bilden) med låten I still believe som såklart blev Iskovebeni.

Trevlig helg!

Häromdagen hörde jag det igen. En röst som sa att det "aldrig händer någonting i Jönköping" och jag gick i försvarsställning förstås. Och är fortfarande kvar i den ställningen. För det händer visst i Jönköping: Ikväll är det jazzklubb med saltstänk.
På lördag kör Zaragon Rock Club igång med gästande Silent Call Jag har varit och träffat några av arrangörerna och för den som gillar rock av den hårdare skolan finns mycket gott att invänta.

Nästa tisdag är det stor dansföreställning med klubb Fisk och på onsdagen popsoaré med bland andra Sailor and I. Den näst kommande helgen gigar Loney Dear med Sinfoniettan och det är premiär för teaterpjäsen Gin & Bitter Lemon med SMOT:s nya teaterpar. Sliver gästas av Mange Smith samma helg och därefter ska jag, för att få lite extra dos av kultur åka två timmar västerut; till Göteborg för att se Grand Archives på Sticky Fingers.

Ta del av det som finns så blir det åtminstone mer legitimt att svära över det som inte finns. Tycker jag.

Det skrivs om nöje överallt. På nätet och på papper. Här är en ny pappersaktör.
Hoppas att det inte blir en ny skvallerblaska där det enda som är välresearchat är recensionerna i slutet. Och inte heller ett tjockt magasin med svåra kulturkomplex och skribenter som ägnar främsta tid åt att lista vilka artister och pjäser de sett.

Jag är en riktig tidningsnarkoman och provläser gärna nya tidningar. I nöjes- och musikväg läser jag helst Groove och Zero. Men annars blir det många onödigt glossiga magasin. Guilty plesure.

Från det ena... på lördag börjar årets spektakel, melodifestivalen. Ett fint inslag i kråksångerna är att Timo Räisänen (som kommer till Popadelica) får leda eftersnacket. Annars är festivalen för mig ett långt maraton där målet inte är särskilt viktigt att nå. Men givetvis kommer jag att kolla så att jag kan hänga med i diskussionerna i lunchrummet och ja, här på bloggen kanske?

Hon har fått beröm av Gwen Stefani och pratat kondomer med Elton John. I helgen kan ni läsa om Vaggerydstjejen som bytte skogen mot catwalken.

Det var dagens blänkare, nu till något annat. Amanda Jensen. Det händer ju att jag uttalar mig negativt om dagens stjärnskott, avlade och avhyvlade i tv (Läs Idol) men det finns undantag och Amanda är ett. Hon är inte bara snygg, hon kan sjunga också. Kan beskyllas vara en kopia av Amy Winehouse men det spelar ingen roll. Amanda Jensen är det bästa som lämnat Idol och hennes Happyland är en riktigt skön hit. Och föresten, ni missar henne väl inte i Dom kallar oss artister ikväll.

Sedan finns det ju original också. Som Aretha Franklin. Hittar i övrigt gärna nya souliga favoriter så tipsa väldigt gärna.

För att avsluta följetongen med mina glasögon. Efter att ännu en gång förlorat synen (när ett glas trillade ut) under barnkulturdagarna i helgen blev det helt nya bågar. Välmatchade med min musiksmak, olikfärgade och retro. Och nu är jag alltså inte bara snedögd utan även skarpsynt igen (det där har blivit som ett mantra). Med min nya skarpa syn ser jag Popadelicas nya bokning The mobile Homes som man kan smygslyssna på här. Nu börjar de täcka in de flesta genrer och festivalen kan nog bli riktigt kul.

Tänker tillbaka på tidigare festivaler och minns höjdpunkter som oväntade Jim Reid 2006 i sällskap med trevliga Annika Norlin och punkiga Pascal som gjort underbara covern på Kal P Dals Johnnie. En hes Miss Li, vackra Weeping Willows och första mötet med Koop 2007. Förlossningskoma 2008. Och den sköra, vitklädda Anna Järvinen i gammal brudklännining och söta flickorna i Au Revoir Simone 2009. Kolla in historiken här och minns du också.

Vad har varit bäst hittills?

Marcus Birro kallar Kd-toppen Hägglund för rebell för att Hägglund vågat kritisera kultureliten och säga att de är verklighetsfrånvända och sitter på för höga hästar. Jag undrar vem som är mest rebellisk och vem som hoppat på för stor pålle? Men hur som helst är Birro ett fräscht inslag i debatten med sitt poetiska språk och sina metaforer.

Jag skulle gärna se mer färgstark retorik i politiska debatter inför kommande val. Tänk er, Ranelidska fighter och Sara Silverman-elak pajkastning. Vet ni inte vem Sara är? Kolla in det här klippet. Men känsliga läsare varnas.

Kultursekreterare Harald Winter skickar ett pressmail angående helgens stora lekdag: "Dagen var väldigt välbesökt och vi uppskattar besöksantalet till någonstans runt 1500-2000 besökare under dagen. Vi har fått himla mycket positiva reaktioner från både barn och vuxna och det har verkligen känts som en toppendag för alla. Framför allt för barnen, men även för de vuxna."

Jag sällar mig till skaran positiva kritiker och konstaterar att det var trångt som i en riktig trollskog under sagostunden på länsmuséet. Ännu ett argument för att satsa mer på den sortens kultur - lättillgänlig och till självkostnadspris. Vad jag vet är det val i höst och vanligt valfläsk är väl att lova mer roligheter. Men lova är förstås inte samma sak som att göra. Förra valet gick några välkända lokalpolitiker till val på att lova en rockscen. Fyra år har gått sedan dess och jag tjatar fortfarande om saknad scen i bloggen...

Och vad vill jag säga med detta? Jo, att det är synd att kommunen stramar in på barnkulturbudgeten. Det räcker med att se alla glada barn, föräldrar och för all del kultursekreterare en lördag som denna för att fatta varför.

Och om poletten ändå inte trillar ner hos någon lokalpolitiker är det bara att höra av sig så ska jag försöka förklara...

Sent omsider, eller åtminstone några dagar, såg jag Guldbaggegalan på SVT Play. Brukar inte blir sådär jätteroad av den galan då såväl pristagare som publik känns l allmänhet känns stelbenta och uppknäppta. Men, i år tycker jag att galastämningen verkade vara högre än vanligt. Och några av inslagen mellan nomineringar och tacktal var riktigt, riktigt roliga. Dels Olle Sarri och de bruna bönorna men framförallt Bröllopsfotografen som hatar kvinnor.

Kul att public service-tv vågar vara lite politisk inkorrekta emellanåt. Med Dregen dessutom. Dregen som i övrigt tar farväl med Backyard Babies på hemmaplan i dagarna. Hej då Backyard! Hej skådis-Dregen.

Undrar du vad jag snackar om? Kolla in Yotubeklippet. Och gör det nu.