Vår forna praktikant David ska tillsammans med några klasskamrater sända radio 24 timmar i sträck. Igår var jag och hälsade på i radiostudion. Radiosändningens tema är nostalgi och eftersom jag är en av de äldsta personer David känner fick jag äran att svara på några frågor om hur det var förr. Alltså kommer jag att höras i etern igen framöver, trots att jag heligt lovat mig själv att hålla mig undan allt vad inspelningsmekanism heter.

-Vilket är ditt bästa insparksminne, frågade David.
-En maskerad när jag var utklädd till barn men såg ut som en byhora, svarade jag.
På grov östgötska förstås. Och allting bandades. Kanske får jag ett nytt epitet framöver?!

Jag saknar tiden då "rota skivor" var ett begrepp. Då det knastrade från vinylspelaren hemma. Då vardagsrummet var inrett efter femhundra cd-plattor. Då jag hade noteringar om skivsläpp inritade i kalendern. Då jag kunde bläddra i Ginzakatalogen innan läggdags.

Numera lever mitt musikintresse i min dator och ipod. Skivorna samlar mest damm. Men till helgens dj:ande på Klubb Pipel dammar jag av dem och letar fram några guldkorn. Tror jag. Eller så gör jag listor i itunes. Och mixar med mp3:or på usb-sticka. Så att alltsammans får plats i pyttelilla handväskan...

Vad tycker du om den digitala skivvärlden?

I mitt liv kan nästan ingenting mäta sig mot en riktigt bra livespelning. I mitt liv är det julafton när sommarens festivalprogram släpps på nätet. I mitt liv spelar musiken huvudrollen. Men det har inte alltid varit så. Låt mig slå hål på en eller alla era fördomar genom att berätta om mitt allra största intresse som tonåring. Som tog all min fritid, mina lov och min tankeverksamhet. Som förändrade min klädstil och mitt vokabulär. Nej, det var inte rockmusik. Utan golf.

När jag var 13 låg jag inte på stranden och spanade på inoljade hunkar, jag stod på drivingrangen och slog tusentals bollar för att reducera slicen (Behöver du tolk? Kolla all golfterminologi här). När jag var 14 hängde jag inte på Motala torg och försökte verka cool, jag gick åttatimmars trettiosexhålsrundor med sportdryck i petflaska och druvsocker i bagen. När jag var 15 åkte jag inte på festivaler och bodde i tält, jag åkte på träningsläger i småsamhällen i Skåne och tränade dygnet runt i en vecka. Jag hade byxkjol, piké och - gud förbjude - en liten pastellfärgad solskärm som matchade golfhandsken.

När jag blev myndig lade jag golfskorna på hyllan och förträngde höga ruffar, ondulerade greener och djupa bunkrar. Och musiken tog över. I flera år låg så golfklubborna i träda men i morse fick jag frågan om att spela golf i Jnytts namn. 29 år gammal kom tonåren åter och jag svarade ja på stående fot. Den 12 juni ska jag spela min första golftävling på 10 år. Men utan solskärm.

När jag var liten visade pappa mig sitt gamla autografblock. Mest var där boxare. Ingmar Johansson och Floyd Pattersson (som vid den tiden inte imponerande mig ett endaste dugg). Och så Lill-Babs. Hon hade skrivit ett meddelande till pappa, något i stil med "Nu är jag glad för jag äntligen träffat dig - hej". Jag blev livrädd för att pappa skulle lämna mamma och gifta sig med den där Lill-Babs.

Minns inte säkert men det var minst 20 år sedan jag fick se det där autografblocket och jag har förändrats på vägen (tillexempel är jag inte längre rädd för att Lill-Babs ska ta min pappa från familjen). Men det har inte Lill-Babs. Hon ser precis likadan ut. Som hon gjorde när hon skrev hälsningen i pappas autografblock på 60-talet och som hon gjorde när han visade det för mig på 80-talet. Snacka om att åldras med stil.

Ikväll är Lill-Babs i Jönköping, tillsammans med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson. Kanske ska jag gå dit och be om autograf...?!

Oj, oj, oj. Mycket fin musik i omlopp nu. Nya Band of horses (finare hästpojkar än Hästpojken) och Dinosaur Jr (med J Mascis som har finaste långa gråa hästsvansen). Den som har svår abstinens efter Popadelica kan se festivalens egna bilder och hitta länk till livesändningar här. Eller gå igenom Jnytts alla reportage och intervjuer.

Säkerligen blir det en del hästrock eller rättare sagt skäggrock under den dj-debut jag ämnar göra den 15 maj på APT:s klubb Pipel. Känner mig lite som bambi på hal is. Det närmsta jag har varit ett dj-bås är när jag som trettonåring önskade låtar på ett disco i Motala.
-Snälla spela Hero av Mariah Carey... (så att jag kan dansa tryckare med drömprinsen och kanske få småhångla lite).

Timo Räisänen beskriver sig själv som en god lögnare men en vansinnigt dålig skådespelare. Känns tryggt att veta att han troligtvis var genuint trevlig under intervjun. Timo är känd för att vara en artist som alla vill krama och inte ens jag kunde låta bli att ta lite på honom...

Popadelica var i övrigt en riktigt trevlig tillställning. Jag sprang som en tetting mellan scenerna och försökte insupa så mycket atmosfär och bra musik som möjligt. Blev förälskad flera gånger om. Mest i First Aid Kit. Men We are the storm, Bye bye bicycle, The Fume och Kissaway Trail fick jag också känslor för. Och för Timo förstås. Det syns nästan på bilden.

Vår lilla styrka lyckades inte skriva enskilda recensioner på varje festivalakt (det vore inte rättvist mot artisterna) men alla är nämnda i våra reportage, referat och bildspel.Läs allt om festivalen här.

Idag Valborgsmässoafton, imorgon Popadelica. Jag och Ellen finns på plats för att bevaka festivalen i stort men kommer inte att ha möjlighet till några djuplodande recensioner. Ska du dit? Bidra gärna med ditt tyckande, eller varför inte skicka en recension som en läsarnyhet.

Intervju är bokad med söta Timo och sköna The Storm, i övrigt blir det mingel, bildspel och festivalkänsla så att det räcker hela våren...

Trevlig helg!

Vaknade med guldsmak i munnen. Insåg att jag drömt att HV71:s marknadschef Emil Danielsson skanderat Hååååveee blååå från andra sidan av dubbelsängen. Tack och lov vaknade jag innan det gick längre men det räckte för att jag skulle fatta. Att jag också drabbats. Av guldfeber.

Jag var blasé (trodde jag) redan innan festen börjat och suckade ljudligt på den regniga vägen mot Atollen. Besviken över det trista artistuppbådet och bitter för att mitt favorithockeylag FBK åkte ut redan i kvarten. Men på plats, omringade av 25000 uppspelta jönköpingsbor som fullständigt struntat i regnblasket, kunde jag inte motstå. Jag konverterade.

Blev inte oväntat överraskad av artisterna (bortsett från helsköna självsäkra Pauline och alltid fantastiska Komdo), jag började inte hålla på HV71 och jag blev inte omvänd från indiesvår till schlagerlätt. Men, jag blev på löjligt gott humör. Tre blöta timmar senare stod jag med bländande leende och fotograferande Lance Ward när han slängde ovannämnda marknadschef över axlarna och dansade någon slags kombinerad seger- och regndans på scenen.

Nu väntar jag på baksmällan...

Var nere på stan och rekade scenen inför kvällens guldfest (nej, man behöver inte hålla på HV71 för att bevaka guldfesten) och mötte Pauline. En färgstark kvinna. Mer av henne och av de andra artisterna på Jnytt.se under kvällen.

Jag hoppas fortfarande pyttelite på att The Cardigans landar i ett jetplan. Eller att Elvis återuppstår. Eller åtminstone ett riktigt rivigt garageband. Eller ett överraskande och oväntat inslag i någon form...

Artistbokningarna till Gudlfesten får kritik av Jnytts läsare och jag stämmer in i klagokören. Även om jag är löjligt svag för Komodo hade jag hoppas på att bli lite mer överraskad av programmet i sin helhet. En läsare föreslår att arrangörerna ska fråga Cardigans: "Jag skojar inte när jag tror att de som stoooora HV-fans skulle vilja ställa upp. (pro bono eller för en rimlig ersättning). Sätt dem på ett flyg från Kastrup och de är i stan på nån timma!".

Varje gång jag intervjuat någon i The Cardigans har jag ställt frågan om en spelning i Jönköping kan vara aktuell och varje gång har de svarat "Javisst. Självklart. Om någon bara frågar oss."

Hallå, destination Jönköping och Jönköpings kommun - har ni frågat?