Helsköna skånepågarna i Babian släpper ny platta, den 3 februari (samma datum som jönköpingssonen Mikael Malmborg som jag intervjuat idag släpper sitt album) med aptiteln Hälften dör av fetma. Intressant titel men inte alls lika bra som debuten: Fullproppad, Listtoppad, Livrädd och Uppstoppad.

Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen, jag gillar innovativa titlar. Som Bländas Minnesmissbruk som jag gick bananas för här på bloggen för några veckor sedan. Och Håkans För sent för Edelweiss. Har ni några favorittitlar? Berätta!

Saab lägger ner och en bilkaravan beger sig till Trollhättan för att protestera. En pensionär örfilar en pojke och länets pensionärsförbund vallfärdar till rätten för att ge honom upprättelse. En räls planeras på stranden och jönköpingsborna skriker rakt ut. En rockscen läggs ner och... ja, vaddå?

Kom igen, skrik lite extra så att det händer något nytt! I framtidens budget får den lokala kulturen betydligt mindre pengar att röra sig med och jag befarar att såväl film-som dansfestivaler kommer att krympa inom kort. Då behövs skarpa hjärnor och röster. Konvojer, demonstrationer, vallfärder eller kanske någonslags parad med rockband...?!

På tal om dans, dansvåren ser trots allt ljus ut. Jag är väldigt nyfiken på babushkorna och hönskacklet. Kackel och skrik, det är min melodi :-)

Jag försöker vara sparsam med svordomarna men efter den harrang som nyligen flög ur mig slår jag nog till och med bästa borstbindare på fingrarna.

Okej, vi tar det från början. För en kvart sedan släntrade jag som vanligt in på redaktionen och upptäckte några snöflingor på mina glasögon. Jag putsade... och hokus pokus så hade glasögonen klonat sig. Eller rättare sagt delat sig. Gått av, på mitten. Så nu sitter jag här med mina nya tejpade glasögon (tack vare underfundig kollega), ser suddigt och svär.



Så kära läsare, idag är jag visserligen snedögd men varken vidsynt eller klarsynt. Men ska försöka bevaka den lokala nöjesvärlden ändå. Jag börjar med att ringa Ivan i Phoenix Harmony för att ta reda på vad den jönköpingsbördiga sångaren har på g. Sedan blir det dejt med danskonsulent Hanna och presskonferens för en metalkonsert i helgen. Mer om det vad det lider. Vi ses... eller kanske inte.

Det har varit lite glest på nöjessidan på sistone men jag skyller på jul- och nyårsdvalan (som alla andra) men nu är det 2010 och snart kommer nyheterna flöda igen. I eftermiddag träffar jag ett angenämt operasällskap, ikväll steppas det loss i Riverdance, imorgon blir det dansmöte och på torsdag en sittning med en nygammal singer/song writer. På fredag intervjuar jag två barnboksförfattare och däremellan blir det lite revy, musikal och teater.

Hörde på radio att den fula ankungen som blev en sångfågel, Susanne Boyle, var den artist som britterna lyssnade mest på i fjol. Därmed besegrade hon till och med den betydligt mer excentriska (och färgstarka) Lady Gaga.

På tal om Barcelona planerar jag en resa dit i vår. Jag har aldrig varit där men det kanske någon av er har. Vad bör man se om man som jag är ganska lat men lätt får lappsjuka och hellre konsumerar kultur än dyra skor. Tips någon?

Jo, resesoundtracket är givet. Se förra inlägget...

I'm back. På jobbet alltså. Efter en lång julledighet inklusive vabb och komp. Dagen inleddes med samtal från en anonym herre som berättade hur mycket han saknat mig:
-Jag ville bara säga att jag saknade dig.
-Vem är det?
-Någon som saknar dig.
[klick]

Jag utgår ifrån att det var någon av er bloggläsare som tycker att jag uppdaterat för lite. Det känns åtminstone bättre än stalker från skyddat nummer.

Dagens andra överraskning var Popadelicas bokning av Little Dragon med referenser till fantastiska Koop. Sofistikerad soul med asiatiska förtecken faller en snedögd musiktyckare i smaken. Annars ser jag fram emot att lyssna på lokala singer/song writern Mikael Malmborgs nya fullängdare, Hide and Seek samt 27 songs from Barcelona (se videon).

De bästa presenterna är upplevelser. Och som den själviska individ jag är ger jag oftast bort sådant jag själv får vara med och uppleva. Därmed fick maken Winnerbäckbiljetter på Fars Dag (jo, de var ju egentligen från ettåringen), en prenumeration på Filter i födelsedagspresent och en spelning på Sticky Fingers i julklapp. Med Grand Archives. Den 13 februari är datumet och jag räkna redan ner.

Göteborg är mitt hjärtas andra stad (den första är ähm... Motala?) och musiklivet vågar jag påstå är så mycket bättre än Jönköpings att det inte är någon idé att jämföra. Men vem vet vad framtiden skapar? Den som letar i minnet kommer ihåg att Jönköping var popstad 2004 och även om de inte alltid förtjänar den titeln kanske de kommer att göra det desto mer framöver. Vad tror ni? Om den lokala musikframtiden? Jag är som oftast, optimist.


Ps. Och i vår släpper musikvärldens goaste Götborgare nytt album. Håkan!

Är ledig och hemma i det gudsförgätna Motala. Kämpar mot dialektalt förfall men det är lönlöst. Efter två dagar är ö:na bredare än den värsta ladugårdsdörr. Och med det kommer dekadensen. Det går liksom inte att kombinera pretentiös finkultur med grovkornig östgötska. Alltså spelar jag kupletter på det vita åttiotalspianot och skrålar så att grannarna flyttar (åtminstone önskar att de kunde göra det). Som extra bonus hittar jag ett par notböcker med hits från det ljuva nittiotalet. Innehållande låtar som Alanis Morisettes Ironic, Aquas Barbie girl och Just D:s Tre gringos i den grälligt tygklädda pianopallen med bokgömma (!).

Jag tror inte att det är sunt att tillbringa för lång tid i Motala. Mo'Wax, Motown, Motala.

Nätet är oändligt. Ett bevis på det är var ens texter kan hamna. Jag hittade tillexempel en del av en recension av Bröllopsfotografen på en fanssida för den värmländska specialitén hackkorv. Ingift i Värmland känner jag mig rejält stolt över att citeras på en sida som hyllar denna otroliga maträtt. Denna gryniga, sörjiga, konstistens- och färglösa kaka som kallas hackkorv. Maträtten som ger ordstävet varken hackat eller malet en helt ny dimension. För något decennium sedan skulle jag ha vägrat att ens smaka hackkorv men efter ett halvår i haggisens hemland Skottland fick jag smak för grå inälvsmat och provade glatt när Värmländska maken bjöd. Hackkorv med potatis och rödbetor.

Jodå, liksom haggis smakar hackkorv mycket bättre än sitt rykte. Ungefär som Björn Ranelid (nej, för guds skull, det handlar inte om hur han smakar) som visade en helt ny sida under gårdagens avsnitt av Stjärnorna på slottet, en förövrigt fascinerande serie. Ranelids attack mot alla sina mobbare gav helt klart nytt perspektiv. Jag har i svaga ögonblick också sett kändisar som offentligt villebråd men givetvis har de också känslor. Men, med risk för att bli lika långdragen som den skånske författaren avrundar jag. Nu genast.