Ikväll har filmen Änglavakt premiär. Ett drama med Izabella Scorupco och Mikael Nyqvist i huvudrollerna. Jag får gåshud. Men inte av välbehag. Nu svär jag i kyrkan men jag har verkligen svårt för svenska dramafilmer (med ett antal undantag). Och värre än det, svenska relationsdramer. De ger mig inte bara gåshud utan även stora röda irriterande utslag.

Framförallt är svenska relationsdramer överspelade. När Helena Bergström och hennes lakejer blir ledsna är det inga blygsamma tårar eller snyftningar i kudden utan brunstigt brölande, snorande och hulkande: "Jag är så patetisk, jag är så patetisk, jag är såååå pateeeeetisk". Patetiskt är ett favoriserat ord i svenska manus men också ett bra ord för att beskriva många svenska filmer.
Motsförhållandet, glädje, tar förstås lika stora utsvävningar. Glada människor i svenska relationsdramer skrattar högt och mycket (alltför mycket). Säkerligen gråter de glädjetårar.

Hollywoodfilmer är osmakligt svulstiga, svenska dramafilmer är osunt smutsiga. Allting är skitigt, jobbigt, kantigt och jävligt. Men när det är som allra värst kommer Mikael Nyqvist (på fler än ett sätt). Likt en svensk Bruce Willis räddar han världen och får både prinsessan och halva kungariket. Men, inte genom att släcka eldsvådor och slå ner poliser utan genom att lägga en hand på pannan, föreslå lite körsång eller ja, bara lägra. På dörrmattan, diskbänken eller i bästa fall köksbordet.

Hon har väckt många frågetecken och blivit en gigantisk webbhöna. i Iamiamiwhoami är den svartsminkade artisten i videon alla pratar om. Vem är hon egentligen? Lady Gaga har varit på tapeten, liksom Christina Aguilera. Men enligt Metro döljer sig svenskan Jonna Lee bakom masken. Jag har granskat och granskat och visst är det hon. Jag sätter en tjuga. Och plötsligt blir min Lassie om att jag pluggat matte med henne (på den tiden hon hette Nilsson och "bara" var cool estettjej i en gymnasieklass i Motala) så mycket bättre.

Jonna Lee är förövrigt en artist väl värd att upptäcka. Inte bara för att hon har samma vackra östgötska rötter som jag...

Jag skriver det nu och jag kommer att skriva det om och om igen. Jag är trött på prinsessbröllopet långt innan de kära tu ens har närmat sig altaret. Men att undgå skriverier, skvaller och bilder av Victoria och Daniel är lika svårt som att slippa höra Manboy på radio. För att inte säga omöjligt.

Nej, Victoria och Daniel är inte mitt favoritpar. Däremot de vackra människorna på bilden, Jane Birkin och Serge Gainsbourg vars liv ju snart blir biofilm
Jo, jag har nämnt det innan, jag längtar ju så tills premiären...

Något annat jag ser vansinnigt mycket fram emot är Popadelica den 1 maj. Ännu mer nu när de bokat The Pipettes. Jag har endast hyst ljumma känslor för de hittills bokade banden (... och flera av dem är nya bekantskaper för mig) men The Pipettes skapar värme i mitt blod. Det till och med småkokar lite.

SMOT-debatten enagagerar de flesta. Jnytt.se kan inte ha en kommentarsfunktion utan att någon får in SMOT i en bisats:
Bör Johan Davidsson stanna i HV71?
-Nej inte i en stad som ska bygga ett SMOT-hus.

Vad tycker du om Höghushotellet?
-Bättre än SMOT-huset.

Ska du se melodifestivalen?
-Ja, jag gillar schlager, inte finkultur som de där som bygger SMOT-huset.

Nu föds ännu en debatt om de lokaler där SMOT finns idag men kommer att lämna 2011. Det är unga kulturtyckare i stan som har skapat en namninsamling på nätet om att låta småstickorna få ta över SMOT-lokalerna. Kul med ungt engagemang. Och ibland kan det räcka med en namnlista, inte en husockupation.

Äntligen fick jag tid att plöja mig igenom ett antal avsnitt av serien Solsidan. Och precis som alla säger så är det en riktig fullträff. Sitcom när den är som allra, allra bäst. Igenkänningsfaktorn är hög och skådisarna håller måttet. Framförallt fina, fina Mia Skäringer. Som pricken över i:et finns en lokal koppling. I en liten roll som kock i ett av avsnittet finns SMOT-skådisen Mathias Lithner.

På tal om skådespelare. För några veckor sedan var Kevin Costner i Sverige och sjöng med sitt band. Jag har ju tidigare raljerat om skådespelarens försök att bli rockstjärna och kära Kevin ger mig hinkvis med vatten på kvarnen. Åtminstone om man ska tro Aftonbladets recensent: "Efter sista extranumret dröjer Costner kvar på scen. Skakar hand med viftande fans. Får in en flaska champagne och dricker själv. Drar upp tre kvinnor ur publiken en efter en och dansar med på scen."

Borde han inte nöjt sig med att dansa med vargar?

Oj, oj, oj - nu får jag bokfrossa. Fredrik Strages Text har jag fortfarande inte läst och nu har Andres Lokko släppt ett helt uppslagsverk av recensioner, artiklar och reportage. Och som grädden på det litterära moset ska Fredrik Lindström ge ut en ny diktbok.

Jag funderar på en diktblogg. Dagens dikt i modernt format. Men, förmodligen har jag bara blivit dessillusionerad. Plockar ändå upp ännu en dikt ur byrålådan och delar med mig. Jag är ledsen att utnyttjar er bloggläsare men ni får helt enkelt stå ut med mina löjligt poetiska drömmar emellanåt. Säg bara tack och halleluja så är jag nöjd.

Instängd här mellan karriärens murar
av glas visst, en skör fasad
lite som lönlösa apor i burar
dagens beställning, försök vara glad

men jag har krossat för mycket
i handflatorna skärsår och splitter
kan inte skriva till sista stycket
utan att bli för evigt bitter

dagens lunch, åh lyckans mål
burkpotatis och nattsvart tjära
tidseffektivit vore att begära
mat som injiceras med nål...

I helgen var det final. Jag satt bänkad med chips och rödvin. Riktigt fredagsmys med andra ord. Vaddå lördag? Jag syftar förstås på finalen i SVT:s bästa underhållningsprogram På spåret. Jaaaa, jag vet det var final i Melodifestivalen också men jag var på Buddy Holly the musical.

Jag vågar utan att förhäva mig påstå att jag fick en mycket större musikupplevelse i Kinnarps Arena än vad jag fått framför tv:n. Men kul att Anna Bergendahl vann. Lite dussinmusik men ändå klart uthärdligt till skillnad från plågan Manboy som jag gissar blir den största radiohiten. Mindre kul är att mediefokus har hamnat på Annas skor istället för sång. Men Anna, du har stil. Så snart snön smälter kommer jag att snöra på mig mina absoluta favoritskor. Mina röda Converse. Blir jag diskad från bloggen nu?

Jamen, sådärja, nu spelar de Manboy på radion och så var den dagen förstörd. Min födelsedag och allt.

Fredagseftermiddag och luften har tagit slut på redaktionen. Jag tar nyhetspaus och söker mig ett gott skratt. Givetvis genom ett besök på denna fantastiska blogg,Lou Reed i tweed. Upphovsmannen borde å ena sidan skaffa sig ett liv, å andra sidan få något slags kreativt nobelpris. Det är banalt, löjligt och vansinnigt roligt. Jag kiknar av skratt, framförallt åt Phil Spector som rektor.

Inte nog med det, min egen rimlusta väcks. Ordentligt. Om jag hade tid och bättre kunskap i photoshop hade jag genast iscensatt Mats Green på Röda Sten eller Peter Persson som fattighjon eller... föresten, jag slutar innan jag spårar ur.

Missa inte helgens kulturarrangemang:
Erfaren akt med himelsk kontakt.
Musikal med femtiotalsfinal
Jönköpingsvisioner i brokiga toner.

Trevlig helg. Med eller utan rim och reson.

Nej, David. Jag håller inte med. Kaninhålet är inte alls för djupt för Tim Burton, snarare ett alldeles perfekt hål att ramla ner i en gråmulen vardagkväll. Visst, en traditionell fantasyhistoria utan några större överraskningar (ingen förväntar sig att Jabberwocky ska slita Alice i stycken) men vad gör det när karaktärerna är sådär skruvade, färgstarka och underhållande som bara Tim Burton kan skapa dem?!

"Troligtvis är du helt galen, ja totalt knäpp men så är också de bästa människorna"konstaterar Alice pappa när hon oroar sig över sina knasiga drömmar om kaniner med klockor och maskar som röker vattenpipa. Knäppast, och mest älskvärd, är hattmakaren spelad av Johnny Depp. Mad as a hatter.

Tim Burtons film skiljer sig på många sätt både från Disneys filmatisering och Carolls originalroman (vilka jag också är barnsligt förtjust i) men gemensamt för alla är att de väcker fantasin och viljan att göra något omöjligt. "Ibland har jag trott på ända till sex omöjliga saker före frukost". En vision som många stelbenta politiker (ingen nämnd, ingen glömd) nog skulle må bra av att ha.

Jnytt.se har legat nere större delen av dagen. En mardröm värre än de djupaste kaninhål och farligaste jabberwockys i världen.

Ska strax logga ut och gå på bio. Allice i underlandet av Tim Burton. Hade stora förväntningar innan jag läste kollegans recension och det här blogginlägget på nyligen upptäckta bloggen Finpop. Nu känner jag mig tveksam, nästan lite motvilligt inställd till filmen. Men, det kan vara en fördel för de gånger förväntningarna varit skyhöga har jag oftast blivit besviken.

Ska gå tillsammans med kompisen som aldrig någonsin kan nämna film utan att berätta vilket betyg den troligtvis ska få på Filmtipset. En ganska bra sajt där man genom att betygssätta filmer man sett får tips på andra man borde gilla och varnas för sådana som inte passar ens smak. Oftast stämmer det. Jag är dock vansinnigt dålig på att betygssätta sådant jag sett och då faller idén.

Har slutat drömma om vargen under mattan från Red Riding och hoppas på vackra syner om kaniner och urmakare inatt. Tim Burton, min vän, gör mig inte besviken!