Låt oss ta det modernaste först. I den närmaste höga byggnaden till höger i kv. Gasellen låg musikcafet Gasellen. Det var ett konditori/cafe som alla kvällar i veckan utom måndag, och även eftermiddagar onsdag och söndag, hade musikunderhållning. Levande musik. En orkester på fyra-fem personer som spelade musik till det att man fikade. Man betalade en extra musikavgift. Orkestrarna var en månad i taget och sedan avlöstes de av en ny. Vad man undrar över idag är hur kunde det bära sig?



Den andra är den äldsta. Huset bakom Gasellen är "Pelles". Det officiella namnet var Helmershus och det var ett av två statligt ägda utskänkningsställen. Det andra var Munken. På 30-talet var det väldigt reglerat med spritservering och det ansågs lämpligt att staten drev restauranger. I Helmershus fanns en 1:sta och en 2:dra klassens restaurang. Dessutom fanns det Systembolag mot Brunnsgatan. Varför revs då detta fantastiskt vackra hus? Jo våra kära stadsplanerare ville bredda Brunnsgatan eftersom den var tänkt som anslutningsgata till en ny bro över Munksjö. Så blev det inte.

Det tredje nöjesstället kan man skymta till vänster i marginalen om man vet att det låg där. På Brunnsgatan mitt emot ödetomten låg Grillbaren. Här serverades den första pommes fritesen i Jönköping. Det var på hösten 1956 efter att man varit och sett "Vänd dem inte ryggen" på Röda Kvarn med Bill Haley i "Rock Around the Clock", som man gick till Grillbaren. Inte nog med att det fanns "pommes", det fanns en Jukebox och där kunde man för en 25-öring få lyssna till Paul Anka sjungande "Diana". Vi "Pesadrängar" smet över till Grillbaren på rasterna (man fick inte gå utanför kvarteret) och var man lyckligt lottat så hade några av flickorna från Flicksskolan håltimma och tittat ner.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

I en tidigare artikel nämnde jag namnet Snurren på den öppna platsen i korsningen Östra Storgatan - Tullportsgatan. Namnet Snurren har åtminstone två tolkningar. Den första, och vid denna tidpunkt på året, kanske den roligaste, är att här på Båtsmansbacken, utanför den östra Tullporten, skulle man ha satt upp stadens midsommarstång. Det skulle med andra ord varit platsen där man genom dans, och kanske destillerade drycker, blev snurrig i huvudet. En rolig förklaring, men nog inte så trolig.
Den andra är den vanligaste och den fick jag redan som barn lära mig. Min mor var född på öster och enligt henne uppstod det vid nordliga vindar från Vättern "snurrande" högar av löv och sand på denna plats. Vi skall då komma ihåg att det fanns tidigare en öppning från Östra Storgatan över Båtsmansbacken ner till Norra Standgatan och Vättern. Fenomenet kan ses även idag vid hårda nordliga vindar då sanden från Jönköpings playa drar upp över rondellen på Östra Storgatan.

Men gubben som står staty på Båtsmansbacken då? Carl von Feilitzen står det på sockeln, grundare av Svenska Mosskulturföreningen. I slutet på 1800-talet var det dåligt med odlingsbar jord i landet och utnyttjande av den stora mängden mossmark var intressant. Von Feilitzen var en "mossingenejör" som lade mycken kraft på att forska i att utnyttja denna slumrande resurs och 1886 skapade han Svenska Mosskulturföreningen. Verksamhetens kontor och laboratorium låg i hörnet Tullportsgatan/Föreningsgatan. Hans insats var mycket viktig under denna tid och därför "blev han staty" och det är därför han står där han står. I dag finns bara en rest kvar av hans verksamhet. För att i praktiken utreda möjligheten av mossodling inköptes mark och det är det som idag är Flahults Försöksgård vid Torsvik.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg.

Ovanstående gamla vykort på Kyrkogatan är med all säkerhet mer än 100 år gammalt. Nuvarande Per Brahegymnasiet finns ju inte utan den slingrande gångvägen är ju nuvarande parkering bakom skolan. Kyrkogatan skulle inte från början hetat Kyrkogatan. Den skulle heta Skjutsstallsgatan eftersom stallet för hästarna, som var dåtidens drivkraft på droskorna, hade sin stallplats mittemot nuvarande gamla Brandstation.
Nej Kyrkogatan heter Kyrkogatan, trots att det inte finns en enda Kyrka utmed gatan. Visserligen låg det en medeltida Kyrka i korsningen Västra Storgatan-Kyrkogatan, men det är inte den som har gett namnet till gatan. Det är det faktum att stadens kyrka på väster skulle ligga där Per Brahegymnasiet nu ligger. Men det nybyggda Läroverket (Rådhuset) blev för litet och då fanns det hux flux ingen plats för en kyrka. Den hamnade ju sedan lite längre västerut där just Sofiakyrkan ligger idag.


På nuvarande Per Brahegymnasiets västar gavel finns tre årtal ingraverade. 1283 - 1612 - 1912. Vad betyder detta? Jo, det är tgre viktiga årtal i stadesn skolhistoria. 1283 var det år fransiscanmunkar kom till staden och med all säkerhet anlade en skola. 1612 är det år staden flyttades till "Sanden" och då byggdes en ny skola vid nuvarande Kristinakyrkan. 1912 slutligen är det år då nuvarande "Peset" uppfördes.

Kärt barn har många namn och så är också fallet med platsen vi ser på bilden. Alla namnen har en stark historisk förankring. Platsen hette ursprungligen Östra Vedtorget och det västra Vedtorget låg vid parkeringsplatsen på andra sifan Kanalen. Det är helt enkelt namnet på en plats där man handlade ved. I början på förra seklet var ved det enda bränslet för uppvärmning.
Båtsmansbacken är den lilla gatsnutt som går norrut från Östra Storgatan i en sväng. Den har inte fått namn efter en hund i serien Saltkråkan utan är en rest från den tid då städerna hade att hålla båtsmän till den svenska flottan. Redan på 1600-talet skulle städerna hålla ett antal besättningsmän till flottan och förse dem med bostad. Båtsmännen var väl inte alltid de mest ordningssamma männen och därför valde Jönköping att låta sina bo i stadens utkant.



För just Tullportsgatan indikerar ju att det är stadens utkant. När Gustav II Adolf flyttade staden till östra sidan om kanalen 1612, sattes stadens gräns vid den östra Tullporten. Den västra var tillika slottets port och låg i nuvarande Järnvägsparken. Den östra Tullporten, där man som namnet anger, tog upp tull för varor som skulle säljas i staden, låg här vid Tullportsgatan. Det moderna Österport, ett hus vid Österängen, ligger långt utanför den medeltida staden.
Men kallas det inte Snurren också? Jo, det gör det, men det och vad det är för en figur som står staty vid Båtsmansbacken får bli en annan historia.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

Dessutom har Kerstin Ericsson från Huskvarna Fotoklubb plockat fram ett riktigt guldkorn - ett fotografi på Husqvarna borgarbrandkår. Har du några minnen från de här platserna? Gå in på Jönköping Förr och nu och dela med dig av dem. När du ändå är inne på sidan, glöm då inte att ta en titt på alla nya läsarbilder som har kommit in under veckan.

GÅ TILL JÖNKÖPING FÖRR OCH NU

På den gamla bilden står det just Allm. Läroverket på en byggnad som vi idag kanske till och med har svårt att känna igen. Hade det inte varit för fontänen till vänster, så kunde man kanske tro att det blivit något fel. Men så är icke fallet. Bilden föreställer det Läroverk som stod klart 1867 och då ersatte det tidigare vid Kristinekyrkan, den byggnad som idag är Församlingshem. När skolan stod klar var den beräknade för 500 elever, vilket uppnåddes första året. Man beslutade sig då för att bygga ett gymnastikhus, det är det som idag finns vid Per Brahegymnasiet och på det sättet göra om gymnastiksalen i Läroverket till lärosalar. Dessutom byggdes 4 lärosalar i gymnastikbyggnaden. Det var dock trångt och därför byggdes ett nytt Läroverk i anslutning till gymnastikhuset, det som idag är Per Brahegymnasiet. Denna byggnad stod klar 1912.
Det gamla Läroverket byggdes om till stadens Rådhus, eftersom det Rådhus som fanns var mycket litet. Byggnaden har inte bara bytt färg, den har också byggts till med ytterligare ett våningsplan, något den observante kan se eftersom fönstren inte är lika.


Dock lever på ett sätt det tidigare användningssättet av Rådhuset som Läroverk i kvar i stadsbilden. Gatan utanför heter ju som bekant Skolgatan och det beror alltså på det gamla Läroverket.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

Den fantastiska park som ligger på höjderna väster om stadskärnan heter Stadsparken. Parken kom till på privat initiativ i slutet på 1800-talet och marken den ligger på tillhörde då staden. Det var den s k Skjutsarehagen, ett område som staden upplät till bete för de hästar som ombesörjde person- och godstransporter i staden. Därför heter backen som går upp till Stadsparken just Skjutsarebacken. Den ursprungliga tanken var att det skulle vara en enkel park, utan lyx. Det skulle vara "en och annan gångväg med några enkla bänkar på de vackraste utsiktspunkterna och all mark skall kunna beträdas". Finparken skulle finnas inne i staden.
I parken anlades redan 1902 en idrottsanläggning, Stadsparksvallen, och det är den som syns i bildens mitt. Lägg dock märke till att planen är vänd på andra håller. Här har Jönköpings Södra spelat 10 säsonger i allsvenskan och från denna tid är också publikrekordet 18 582 åskådare 1950. I dag kan arenan inte ta mer än cirka 8 000 personer. Här har faktiskt också hållits ett SM i friidrott 1911 och en avslutning av världsmästerskapen i Modern Femkamp 1967.

I bilden ser vi den mytomspunna sommarrestaurangen Alphyddan, eller som den hette vid bildens tagande Jönköpings Turisthotell. Byggnaden var en utställningspaviljong från en utställning i Gävle, som återuppfördes i Jönköping. Tack vare sin fantastiska utsikt blev restaurangen vida berömd. Huset var dock en dålig konstruktion, helt oisolerat och 1965 revs den. Den enda rest som finns idag är själva tornet, som i bedrövligt skick står vid resterna av Motell Margretehus, eller Flygaren eller Highway Inn, vid Gränna. Ett försök att återbörda tornet till Jönköping pågår.

Text och bild framtagen av Lennart Lindberg

De kommande fyra veckorna har vi "gästbesök" av Kerstin Ericsson från Huskvarna fotoklubb, som delar med sig av gamla huskvarnabilder. Vet du något om bilderna? Gå in på sidan och dela med dig av dina minnen.

GÅ TILL JÖNKÖPING FÖRR OCH NU

En vecka som denna går naturligtvis tanken tillbaka till den gamla ishallen i Jönköping. När Jönköping skulle anordna Rikslantbruksmötet 1959, RILA, så behövdes en utställningshall på Rosenlundsområdet. Stadsarkitekten Bengt Palmberg fick då den enastående idén att man skull kombinera utställningshallen med en konstfrusen isbana inomhus. När stadsfullmäktige den 14 december 1956 beslutade att bygga hallen skulle det komma att bli den första inomhusarenan för issport norr om Berlin! Det fanns delvis inbyggda arenor innan, t ex Johanneshov i Stockholm och Jordal Amfi i Oslo. Dessa var dock enbart delvis överbyggda. Palmberg hade också konstaterat att det var modernt att lösa takkonstruktionen genom ett tak som bars upp av linor. Man fick på detta sätt inga pelare i hallen som skymde. Tråkigt nog skedde en olycka med just denna konstruktion, då den delvis rasade under byggnadstiden och en person omkom. Man ändrade därför konstruktionen till linor och trätak, det hade varit tänkt lättbetong.
Så småningom skedde invigning och ishockeyn kom igång. Hallen som ursprungligen hade ståplatser runt om i den övre delen och sittplatser i den nedre, var beräknad för 4830 åskådare, kanske med "specialpackning" 5 000, fick ett oslagbart publikrekord i en match mellan Vättersnäs och Alvesta. Då tog man in uppskattningsvis 5 755 personer. Då fick åtskilliga hundra ändå vända.
Namnet på arenan varierade. Det officiella namnet var Rosenlundhallen, men till den första inofficiella landskampen mellan Tre Kronor och det engelska proffslaget Wembley Lion i januari 1959 står det i annonsen Ispalatset. I allmänhetens mun kallades den också så. En tidning på västkusten, som ville anspela på Smålands Jerusalem, tyckte att Kanaan, det ursprungliga namnet på Palestina, kunde vara lämpligt.
Efter det att vår stolthet HV 71 blivit ett elitserielag var Ispalatset för trångt och gammalt. Detta ledde till, att när kommun inte ville borga för ett lån till hallbygge, ett par företagare i möbelbranschen, som aldrig sett en ishockeymatch, lånade ut kapital mot ränta och namnet Kinnarps. Men det är en annan historia.

Text och bild framtagen av Lennart Lindberg

Utmed Kyrkogatan finns en mycket vacker gammal byggnad, som vi i dagligt tal kallar "gamla brandstationen". I dag är det en byggnad som disponeras, delvis av Smålands Musik och Teater, SMOT, och delvis används som kontor. Det pampiga huset är ritat av dåvarande stadsarkitekten Fredrik Sundbärg och invigdes den 29 januari 1898. Det skulle tjäna dels som brandstation, men var även stadens nya polishus. Efter mycket bråk hade polis och brandväsen slagits ihop till en kommunal organisation. Polisen hade sina lokaler i den norra delen och den vackra entrén finns fortfarande kvar mot Oxtorgsgatan. Huset domineras av ett högt torn, i vilket jag som liten pojke fick se brandkårens personal öva sig i att ta emot folk som kastade sig ut i ett brandsegel. Det var ett sätt att rädda sig ur brinnande hus förr. Men tornets huvudsyfte var simplare än så. Det var helt enkelt torkställning för slangarna. Efter att ha används och blötts ned hängdes de på tork i tornet. Den södra delen av kvarteret inrymde Drätselkontoret, som var den administrativa delen för stadens tekniska förvaltningar och upp mot Barnarpsgatan byggdes Spårvagnshallarna. Hela kvarteret var ursprungligen ett salutorg, ett oxtorg och därför finns namnet Oxtorgsgatan. När Brandstationen byggdes flyttades torget till den plats där Sofiakyrkan nu ligger för att när den byggdes flyttas till nuvarande Västra Torget.
Vi skulle inte haft huset kvar om inte en grupp ungdomar 1982 hade genomfört en husockupation. En av de drivande ockupanterna var Mia Lodalen, sedermera en känd skribent och det var faktiskt i dessa lokaler som gruppen Cardigans gjorde en av sina första offentliga spelningar. Gruppen Sixten Redlös var också en av de drivande. Författaren Ragnar Järhult har skrivit en bok Elden är lös, som handlar om ockupationen.
Beslut fanns om att riva Brandstationen, men ungdomarna fick sin vilja igenom. År 1982 var valår och politikerna insåg att det var omöjligt att riva stationen i detta läge. Ungdomarna lovades att huset inte skulle rivas och dessutom ett eget hus på Tändsticksområdet. Vi Jönköpingsbor är skyldiga dessa ungdomar ett stort TACK.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

Lokalhistoria har länge varit ett intresse och samlingen historieböcker i hyllan har växt i takt med kunskapsbanken i huvudet.
-Men det är inte lika roligt att hålla på om man inte har ett forum för det. Nu har jag det via Jnytt.se. Att bli publicerad har länge varit en dröm och tack vare nätet ökar möjligheterna.

Han är född och uppvuxen på Söder i Jönköping, numera bosatt i Gisebo. Historieintresset väcktes någon gång under sjuttiotalet då han kom med i den lokalhistoriska föreningen Gudmundsgillet.
-Jag fick böcker tillskickade och det ena gav det andra. Sedan dess har jag hållit på och läst och skrivit i deras tidning. Det finns mycket intressant i Jönköpings historia men tyvärr är det alldeles för dåligt spridit. Förhoppningen med mina texter i Jnytt är att få fler att få upp ögonen för den lokala historien.. Vi har till exempel en jättefin ny stadshistorisk utställning men få vet om den.

I sina texter på Jnytt.se vill Lennart Lindberg lyfta fram udda detaljer ur lokalhistorien, som varför gatorna i stan heter som de gör.
-Någon kanske undrar varför Kyrkogatan heter Kyrkogatan fast det inte finns någon kyrka där. Jag fascineras mycket av just namn. Nästan alla gator och platser har en mening och en historisk relation.

Hur är historieintresset i Jönköping?
-Det är för dåligt men jag hoppas att det blir bättre. Kan jag få tio personer att upptäcka Jönköpings historia med mina texter är det jättebra.

Om man blir intresserad, var ska man börja?
-Det finns små skrifter i hembygdssamlingen på biblioteket som är enkla att ta till sig. Man ska inte börja med något tjockt uppslagsverk. Väster är ett roligt område att börja med...

På vykortet ovan ser vi Östra Torget på 1930-talet med staden troligen första bensinstation. Det är den cirkulära byggnaden mitt i. Vid detta tillfälle var kanalen kulverterad..Den östra kanalen (den västra gick mellan Munksjön och Vättern) grävdes på 1620-talet för att dränera maderna då dessa skulle bebyggas. Moraset eller maderna kallades det sanka område som låg öster om nuvarande Hovrättstorget mot Rocksjön. Att bygga kanaler var vanligt vid denna tid, då holländare var verksamma i Sverige. Det var Hans Fleming som fick i uppdrag att bygga Jönköpings "nya stad" efter branden 1612. Just samme Fleming byggde samtidigt det nya Göteborg. Kanalen, som naturligtvis gick i nuvarande Kanalgatan, blev aldrig vad man hade tänkt sig och den lades igen för gott 1927, men Kanalens bredd minskades 1880 för att öka cirkulationen och då stensattes kanterna. Dessutom byggdes en "cirkulator", en pumpanordning, strax väster om nuvarande Atteviks byggnad. Nästan hela nuvarande Östra Torget var från början en öppen vattenyta, som kallades Breda Hamnen. Torget lades igen 1830 och kallades då Nya Torget i motsats till Gamla Torget, det vi idag kallar Hovrättstorget.
Det fanns ett antal broar över Kanalen, vid Hovrättstorget, Västra Holmgatan, Målaregatan, Fortunagatan., Änkhusgatan och Östra Holmgatan. Fram till bron vid Hovrättstorget var det torghandel fredagsaftnar och lördagsförmiddag från båt. Vättersnipor från Skärstads och Ölmstads socknar blev handelsplats för fisk, ägg, smör och potatis. Eftersom det även såldes en stor mängd sik, röding och löjor kallades platsen längst ut mot Munksjön, ungefär vid nuvarande museet, för Fisktorget. Båtar som inte hade mast, eller där masten kunde fällas, tog sig ända upp till Breda hamnen och där var det även en viss torghandel från båt.

Så småningom fylldes först Breda Hamnen ut, med sten från Jönköpings slott, och sedan Kanalgatan. Därigenom fick vi den breda trädbevuxna gatan genom östra centrala sta´n som vi har idag.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

Gunnar Berglund från Trånghalla har länge varit en engagerad fotograf och aktiv i Bankeryds fotoklubb. Nu är han engagerad i Jnytts satsning "Jönköping förr och nu" och skickar in bilder från olika tidsperioder i stadens historia. Fotona är tagna av olika medlemmar från fotoklubben.

Finns stort intresse för foto
Idag är Gunnar 75 år och fotointresset har funnits med sedan han var 18 år. Han gillar att fota det mesta. I stan tycker han det är roligast med bilder från området kring Hamnkanalen, där har det verkligen hänt mycket - vilket syns på bilder från förr. Däremot är han inte lika förtjust i Kålgården och den förändring som skett där.
- Kålgården har de förstört, husen ligger så väldigt tätt, tycker Gunnar.

Genom satsningen på Jnytt.se hoppas Gunnar på ett ökat fotokunnande bland folk i stan. Han tycker det är viktigt med dokumentation i bildform.
- Det finns ett stort intresse för det, tror Gunnar, som hittills skickat in 20 bilder från förr till Jnytt.se. Och fler lär det bli - håll utkik på Jönköping förr och nu.

Ovanstående affisch för den "afrikanska Jätte-Elefanten JUMBO (ur Länsmuseets Minnen, människor, platser) visar hur nöjeslivet tedde sig i Jönköpings stad 1892. Elefanten låter sig ju dessutom "betjenas av sin favorit Hunden THYRAS". Man kan grunna över hur en elefant förflyttades riket runt och förevisades 1892. Det fanns ju inga bilar. Sannolikt hade jätten kommit per tåg, eftersom Jönköping hade anslutning till stambanan från och med 1 december 1863.
Men den intressantaste uppgiften är var spektaklet skulle äga rum. Elefanten förevisas i Ridhuset i Jönköping. På denna tid fanns två privata ridhus i Jönköpings Centrum. Det ena, Det Frickska Ridhuset, låg på öster i det som blev Frälsningsarméns lokaler på 1940-talet. Det är numera rivet och på platsen ligger Länsmuseet. Det andra ridhuset, det så kallade Hayska Ridhuset, finns kvar än i dag. Det är nog inte många som går in och äter sin lunchbuffé på Pallas Atena eller för den delen äter en dito på Åtta Glas, som inser att man sitter i ett före detta ridhus. Lokalen sträckte sig från Nygatan fram till och med Automobilpalatset och var i två våningar. Den var stor och kunde tjänstgöra inte bara som ridhus utan som stadens större samlingslokal. Vi har bevis för detta än idag. När man går in i entrén till Pallas Atena, så omges vi på båda sidor av hästhuvuden som sitter på fasaden. Det är rester från den en gång pampiga entrén till ridhuset.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

På ovanstående gamla flygfoto syns det inhägnade Rocksjöbadet i vänster nedre bildkant. Ovanför Knektaparken med en svängd väg som går in i det s k Valvet under järnvägen Jönköping-Nässjö. Valvet är idag en populär genomfartsväg för cyklister och gående som färdas på Öster i Jönköping. Frågan som infinner sig är varför denna vackra stensatta port finns just där. Beror det kanske just på den svängda väg vi ser på kortet? Det är banvallen efter den år 1935 nerlagda Gripenbergsbanan, den smalspåriga järnväg som gick från Jönköpings Östra station, som låg ungefär där huvudbyggnaden för Erik Dahlbergsgymnasiet idag ligger, och Gripenberg. Denna misslyckade kommunikationssatsning har vi inte många spår av i Jönköping. Men på landsbygden mellan Jönköping och Gripenberg finns ett antal stationshus. Nej, Valvet är inte tillkommet för Gripenbergsbanan. Däremot utnyttjade Gripenbergsbanan ett redan befintligt hål i banvallen. När banvallen byggdes på 1860-talet var man tvungen att göra en öppning för vägen till Eksjö. Nässjö finns ju inte då, kom till först efter det att järnvägen byggts! Eksjövägen gick i nuvarande Rosenbergsgatan och förbi Östra Kyrkogården och Österbrunn, en hälsobrunn. Så småningom byggdes Artillerigatan och även den s k Yttre Ljungarumsvägen. Därmed kom dåvarande Riksettans norrgående trafik att gå Yttre Ljungarumsvägen från Röde Påle förbi Ljungarums Kyrka, in i Valvet och sedan via Starrgatan och Saturnusplan ut på Huskvarnavägen. Här gick Riksettan ända tills att motorvägen var klar 1963. Med dagens trafiksituation otroligt, men det var andra tider då.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg
Foto, nya bilden: Lennart Lindberg

På bilden ovan, som är tagen efter en brand år 1903,ser man den norra delen av nuvarande Östra Torget.I bildens centrum kan man se resterna av ett nedbränt hus.På denna tomt byggdes så småningom nuvarande Betlehemskyrkan. Den byggdes 1935. Framför det brunna huset och på denna sidan Kanalen mellan Munksjön och Rocksjön står en av stadens många manliga bekvämlighetsinrättningar, med andra ord en pissoar. Just denna är speciellt snygg och utförd i rund form. Huset mitt emot den nedbrunna byggnaden, på andra sidan nuvarande Stjärngränd, finns fortfarande kvar.
Men mitt i bilden tronar en lampa, som fortfarande står på ungefär samma plats. Den har flyttats några gånger på Östra Torget, men har funnits där sedan 1877, då den flyttades hit från Hovrättstorget. Från början var den driven med gas, men har under 1950-talet byggts om till eldrift. Det intressanta är de tre vattenhoar som finns runt lampan och på bilden kan man ju förstå var de var till för. I samband med torghandel och andra aktiviteter förekom en massa hästar på torget. Dessa behövde helt enkelt en plats att vattnas på. Med andra ord. Medan kuskarna vätte sina strupar med öl och andra drycker på krogarna, vattnades hästarna på torget.

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg. Foto, nya bilden: Lennart Lindberg.

Likt filmens Kanonerna vid Navarone bevakar de två kanonerna vid Gamla Rådhusets fasad torget mot allsköns bråk. Redan 1875 skriver en holländare Marcellus Emants "När massorna kommer farande, tar borgerskapet till vapen och samlas bakom de små kanonerna, som stor på torget, för att kväva revolutionen i sin linda". Det är givetvis skrivet på skämt.
Varför bevakar då dessa kanoner ingången till Gamla Rådhuset? Jo, de står där som en rest av det gamla bevakningssystemet mot den röde hanen i staden. Innan brandvarnare och telefoner fanns, bevakades staden från Kristine kyrkans torn av en tornvakt som varje timma från tornet ropade vad klockan var och att allt var lugnt. Om det uppstod brand, ringde han i klockan, avfyrade kanonerna för att påkalla uppmärksamhet, samt hängde ut en röd flagga, nattetid lykta, i det fönster i tornet som vette mot branden. Anledningen till att kanonerna stod vid Torget var att där fanns sprutboden, med all brandsläckningsmaterial samlad. Jönköping fick faktiskt Sveriges första brandordning redan 1288. Det hindrade dock inte att staden brann ett antal gånger.



PÅ 60-talet var fortfarande Hovrättstorget ett torg med gator runt omkring som framgår av bilden. Detta var då den östliga rundningsplatsen för dåtida raggarekipage. Här vände de för att sedan åter ge sig ut på Östra Storgatan och "spana in" flickorna som hängde utmed Storgatan i alla affärsöppningar. Sedan fortsatte de över Vindbron, där de omedelbart vände på den parkeringsplats som nu finns söder om Västra Storgatan. Den var då möjlig att nå från Storgatan. Där fanns också en "korvmoj", där man brukade stilla hungern, såvida man inte styrde kosan till Huskvarna och köpte en korv med mos. Hälsovårdsnämnden i Jönköping hade nämligen förbjudit försäljning av mos av hygieniska skäl. Korv med mos var det enda goda med Huskvarna.

På bilden ovan ser vi en modell av slottet i Jönköping, såsom det tedde sig vid 1600-talets mitt. Kanalen syns i nedre vänstra hörnet och bron över kanalen låg ungefär där nuvarande "Vinnebroa" ligger. Pampigare än så här var aldrig "vårt slott". Det bestod av klostrets byggnader med en vall omkring. De stora byggnader i förgrunden var tyghus, där militärt material förvarades. I fronten till höger ser vi Västerport, som var dels porten till slotten, men även porten in i staden. Stadens byggnader låg sedan 1612 på östra sidan av kanalen. Slottet var i första hand en försvarsanläggning och sedan 1556 fanns ett slottsartilleri. Beroende på graden av krigsrisk så fanns till och från även kanoner utplacerade på vallarna. Vid ett flertal tillfällen passerade dansk trupp Jönköping, men det gjordes aldrig något direkt försök att inta staden. Däremot brändes staden 1611 av stadens folk, för att möjliggöra ett försvar av slottet. Det gick ju inte att ha en stad omkring slottet, när man skulle använda artilleriet mot fienden. Sedan mitten av 1600-talet lät man anläggningen förfalla och 1737 ödelades flera byggnader vid en brand. Sedan raserades slottet och stenen användes till utfyllnad av diverse platser. Bland annat nuvarande Östra Torget är utfyllt med sten från slottet och även Hamnpiren och Norra Strandgatan har fått sten härifrån. Sedan 1870 har det inte funnits en sten från slottet ovan jord. Marken, där slottet låg, uppläts av Kronan till staden under 1850-talet, men Kronan behöll mark för bland annat, järnvägsstation ( i dag riven); Post och Telehuset; Residenset; Riksbanken och ett Cellfängelse (i dag rivet). Övrig mark skulle användas till "stadens förskönande och ej upplåtas till enskilda ändamål"

Text och bilder framtagna av Lennart Lindberg

Foto, nya bilden: Lennart Lindberg

I dag har vi inga rester kvar i sta´n av den första större byggnaden som funnits inom stadsgränsen. Franciskanerklostret finns bara kvar i namnen Klostergatan, Munkgatan, Munkplan och i Munksjön. Den senare hette tidigare Lillsjön. Vättern var naturligtvis Storsjön. Tidigare hade vi även restaurang Munken. Klostret grundades 1283 och fanns med andra ord före stadsprivilegierna. Det var ett s k Gråbrödrakloster uppkallat efter franciskanermunkarnas gråa kläder. Klostret var byggt i tegel och på detta sätt en imponerande byggnad. Dock har det aldrig betytt särskilt mycket i det religiösa Sverige, då Nydala och Alvastra kloster var större och mer betydelsefulla. Viktor Rydberg skriver om klostret:
”Jönköpings kloster hörde inte till de största i riket, men dess hushållning var blomstrande, och det inte endast genom andras fromma gåvor, utan även genom brödernas eget arbete. Närmast kring klostret var en trädgård. Söder ut låg invid Munksjön ett av bröderna drivet tegelbruk. Åkrar och ängar ägde och skötte de både på denna och andra sidan Munksjön."
Klostret bedrev med all säkerhet en viss utbildningsverksamhet och därmed var det stadens första skola.
Som framgår av kartan låg klostret ungefär där Länsstyrelsens hus ligger idag. År 1544 går det tyst och stilla ut ur historien för att 1545 återkomma som de byggnader som sedan blev "Jönköpings Slott och Fästningsvärk". Gustav I eller Gustav Vasa, som han kom att kallas, gjorde Sverige protestantiskt i stället för katolskt. Han använde då det gamla klostrets byggnader till stommen i förstärkningen av gränsfästet mot dansken. Jönköping var ju vid denna tidpunkt i princip Sveriges försvar mot dansken, som ofta kom tågande på Nissan- eller Lagan-stigen.
En gammal lokal tradition berättar att när bröderna gav sig av skulle de ha gömt kyrksilvret i Munksjön, kanske i tro om att de en dag skulle kunna återvända. Det är med andra ord bara att dyka och leta.

Text framtagen av Lennart Lindberg.

Vi vet idag ungefär hur den medeltida staden Jönköping såg ut. Öster om kanalen, det vill säga på andra sidan av "Vinnebroa", fanns ingen bebyggelse.
På Viktor Rydbergs karta ovan framgår att det fanns ett torg, med sitt sydöstra hörn vid korsningen Barnarpsgatan/Skolgatan. Det är därför kung Magnus (Ladulås) sitter staty där i hörnet. I den västra delen fanns ett rådhus och lite längre österut, vid nuvarande korsningen av Västra Storgatan/Kyrkogatan fanns stadens första kapell, Sankt Nicolai. Inga rester har återfunnits från varken kapell eller rådhus, men kyrkogården har man funnit spår av när man gjort arbeten i norra Kyrkogatan. Det gamla torget har gjort tjänst som marknadsplats, men dessutom som avrättningsplats. När Kristian II, av oss svenskar kallad Kristian Tyrann, efter Stockholms blodbad begav sig söderut mot Danmark passade han på att slå ihjäl en del motståndare även i Jönköping.
Den 23 december 1521 kom kungen till Jönköping och då hade bröderna Peder Ribbing och Lindorm Ribbing letats upp tillsammans med två söner till dem, åtta och sex år gamla. Krönikan skriver:"
Barnens långa hår hopknöts i en knut, varpå de upphängdes på en stång och höllos i luften tills bödelssvärdet nådde dem".
Huvudet avslogs först på den äldsta gossen, och den yngre, som bara var sex år, började gråta.
"Kära man", bad han sin bödel, "bloda inte ned min skjorta, för då får jag ris av mor!"
Bödeln kastade upprörd svärdet och lovade, att förr skulle hans egen skjorta blodas. Men konungen, som såg på, skickade fram en av sina knektar och lät honom halshugga både barnet och bödeln.
En förskräcklig historia, för förskräcklig för att vara sann. Att bröderna och deras söner avrättades är historiskt korrekt, men den hemska berättelsen om den lille pojkens reaktion finns här och där i den svenska historien med olika barn inblandade. Den tror vi inte på.

Text: Lennart Lindberg

Alla vägar bar till Jönköping.
Innan ordet logistikcentrum fanns i svenska språket var det medeltida Jönköping just ett sådant. Titta på kartan över 1600-talets vägar, så förstår ni varför Jönköping var en betydelsfull plats i dåvarande Sverige.
Från söder kom två "stigar" som löpte in i staden. Vägarna på denna tiden följde ofta vattendragen och därför fanns Nissastigen, som kom från Halmstad och Lagastigen som kom från Hälsingborg. Båda kom med andra ord från Danmark och var den vanligaste vägen för fienden "dansken" att invadera Sverige. Lagastigen stötte dessutom ihop med en stig från Växjö, strax söder om sta´n. När två vägar möts uppstår ett mot, och därför heter platsen där stigarna möttes än idag Stigamo.
Lagastigen kom in i sta´n över Jordbron över Tabergsån och följde i princip nuvarande Barnarpsgatan.
Österut ut gick vägen över den obebyggda delen av sta´n, som kallades Sanden. Efter någon kilometer fanns en avtagsväg till Eksjö, Nässjö fanns ju inte på denna tid. Eksjövägen följde nuvarande Rosenbergsgatan.
Sedan gick vägen vidare österut mot Huskvarnaån, där det fanns två möjligheter att fortsätta norrut. Antingen följde man vägen utmed Vättern mot Gränna och for då på Västra Holavägen eller tog man sig upp för nuvarande södra Klevaliden och tog Östra Holavägen mot Vireda.
Västerifrån kom en väg från Skara och av denna väg finns faktiskt en liten rest kvar än i dag. Utmed Dunkehalla Kyrkogårds södra gräns finns en s k hålväg, som visar var den gamla vägen gått. Den har uppstått genom slitage av hovar, klövar och fötter under många hundra år och dessutom gröpts ur av regnvatten.

Text och framtagning av ny bild: Lennart Lindberg

Hur många är vi inte som fått lära oss att Johan III hospital (sjukhus), som
ligger vid Talavid, är stadens äldsta hus. På fasaden finns ju dessutom en
skylt inmurad med texten MDLXX vilket betyder 1570. Men så gammalt är inte huset. Johan III levde 1527-1577 och han lät faktiskt skänka pengar till att bygga ett hospital i Jönköping. Detta var ett trähus och brann med all säkerhet ner när stadens invånare brände staden 1612, för att dansken kom.
Nej, detta hus är inte så gammalt och det är inget hospital. Det är en sysslomannabostad, där bodde föreståndaren för hospitalet, och det är med all säkerhet ett av stadens allra äldsta bostadshus. Men det är byggt 1770. Det finns fler äldre hus än detta och man kan diskutera vilket som är äldst. Personligen satsar jag en peng på Ljungaruns kyrka, som man vet har väldigt gamla anor. Det finns delar av kyrkan som är från 1100-talet.

Text och framtagning av gammal samt ny bild: Lennart Lindberg

Frågan kan tyckas obefogad eftersom vi alla minns 700-årsfirandet
den 18 maj 1984. Sta´n är med andra ord från 1284. Denna tolkning beror på att det finns ett privilegiebrev daterat just den 18 maj 1284 och utfärdat av Kung Magnus (Ladulås), som ger staden rätt till två marknader. Det var med andra ord ett sätt att begränsa den fria rätten till handeln på landsbygden. Men staden finns redan 1284 och första gången men redovisar platsens läge är redan 1220. Detta i samband med Eriksgatan och då nämns att västgötar och östgötar bytte gisslan vid Junebäcken. År 1278 sitter kung Magnus "in castro Junacopencis" d v s på slottet i Jönköping och skriver brev. Detta är inte det slott som så småningom byggs på väster i sta´n utan ett slott ,som man inte har hittat några spår av. Men om Jönköping, som de flesta andra städer skulle få sin ålder fastställd efter när det första gången nämndes i skrift, så skulle sta´n vara 4 år äldre! Men Sveriges äldsta bevarade privilegibrev sätter stopp för detta!

Text: Lennart Lindberg

Varför Jönköping? Jönköping är en urgammal plats och heter när den förekommer första gången i skrift Junacopensis, vilket är latin för Junaköpung. Order är i sig sammansatt av två: Juna, efter Junebäcken och köpung, vilket betyder köpplats. Där vägarna från söder, öster och väster sammanstötte på 1200-talet vid Junebäcken var det helt enkelt en samlingsplats. Junebäckens namn är omstritt, men den vanligaste tolkningen är att det kommer från "iun", den ständigt flödande. Platsen där vägarna korsade Junebäcken blev också så småningom den plats där Kungen bytte gisslan när han red Eriksgata.

Vid Junebäcken bytte ursprungligen östgötar och västgötar gisslan, Småland räknas då inte. Så småningom tillkom Småland och då tog smålänningarna över från Östgötarna vid Kungsbro i Svarttorp och följde sin kung till Junebäcken, där västgötarna tog vid. Här vid denna plats har också funnits ett gästgiveri eller värdshus som kallades Talavid, helt enkelt för att man där träffades och Talades vid!

Monumentet som står där idag är uppfört 1946 och skall helt enkelt illustrera undersåtarna som svär trohet till kungen.

Ny bild: Foto: Lennart Lindberg