Kvällen började inte så bra för min del. Dels gick min ena skoklack av under min bilfärd till Konserthuset (hur man nu lyckas med det), dels vägrade p-automaten ta emot mitt avmagnetiserade kort när jag skulle betala p-biljetten (och vem har en massa mynt i fickan nuförtiden?). Så haltande intog jag min plats i den slutsålda lokalen och märkte att min låga ålder inte riktigt stämde in med den övriga publikens. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av kvällen, eftersom SALT var som störst i ungefär samma veva som jag föddes. Döm då av min förvåning när jag hörde mig själv klappa händer och sjunga med i öppningslåten "Idag är jag din". Jo minsann, jag hade visst hört både tre och fyra låtar som spelades under kvällen.

Att nostalgin hängde tät i luften märktes på alla leenden i publiken och de många som sjöng med i sångerna, framförallt i "Bäste konsument". Och ju längre in i konserten vi kom, desto bättre och mer avancerade blev solonumren. Min personliga favorit var basisten Björn Miltons solo som rev ner stora ovationer.

Imponerad av "åldringarna"
Trots att det var 20 år sedan som SALT spelade ihop, lyckades de skapa en härlig familjär känsla, där det skämtades friskt om ålderskrämpor och läsglasögon. Ingen kunde undgå den musikglädje och varma gemenskap som flödade på scenen. Jag imponerades över hur bandet lyckades ge lika mycket plats åt varje enskild bandmedlem, och det märktes att de alla trivdes att spela ihop. Som Tomas Björk uttryckte sig:
- Det är fantastiskt att få spela ihop igen. Och att alla ni vill komma för att lyssna är ju ännu mer fantastiskt.

Kvällen avslutades med min favoritlåt "Vi ska ses igen". Och vem vet, kanske kommer vi att få se mer av SALT? Efter konserten gick jag haltande men glad och småsjungandes till bilen, tacksam över att fått ta del av denna musikglädje.