15.00 Salem Al Fakir inleder inför späckad teaterlada. Det känns nästan som om den buktar och det tycker förmodligen arrangörerna också eftersom de öppnar upp sidoväggarna. Spelningen är folklig, familjevänlig (många har tagit med sig sina barn och försett dem med stora, stora hörselkåpor)och finstämd. Salem är oklanderligt och musikalisk överbegåvad. Imponerande men inte särkilt överraskande.

15.40 Lämnar Salem för The Fume på Rotumlan. Glamrock och referenser till T-Rex och The Hives fungerar utmärkt i min värld. Dessutom många snygga prickar över i.
16.00 Jag träffar Timo Räisänen för intervju. Han berättar om livet i väntan på att bli trebarnspappa.



16.30 Avnjuter en stund med The Dragon och alltid lika skönsjungande Yukimi Nagano. Senast frälste hon mig med Koop (också på Popadelica) och även denna gång lämnar hon avtryck. Men tyvärr inramat av lite mer electro än jazz.

16.45 First Aid Kit beskrevs av arrangörerna som "det mest talangfulla vi har i vårt land". Jag betvivlar det inte. Underbara, fantastiska systrar med röster som skär genom hud och pulsådrar. De är unga, som sagt, men med så färdiga röster att man undrar vad de har kvar att lära?
17.30 Rusar förbi This is Head som är aningen för klubbigt för att jag ska bli berörd. Kanske om jag ger dem lite tid men dessvärre hinner jag inte det.



17.45 Är Danmark verkligen bara Olsen Brothers och Aqua? Alla fördomar om det färglösa danska musiklivet slås i spillror under Kissaway Trail. Ett självsäkert karismatiskt band som levererar indierock när den är som bäst. Gör inte mig besviken.

18.30 Ler åt charmiga Pipettes och blir vansinnigt avundssjuk på deras klädstil. Önskar för ett par sekunder att hela Teaterladan förvandlas till ett blankt dansgolv och att jag får lov att kasta mig ut och dansa hämningslöst. Det svänger. Men jag är behärskad.



19.00 Bye bye bicycle doftar saltstänkt och tång. Som en försmak av semestern. Jag längtar till Västkusten. Lättsmält pop med 80-talstouche. Och så lite The Smiths och någon påsklilja på det. Fortsatt gott humör.
19.30 Gör en tur- och returresa in på Parketten där A Place to Bury Strangers spelar. Inte min genre och det vore orättvist att på något sätt recensera dem.



20.00 Hästpojken får stående applåder, visslingar och galopp. Några fans har med sig käpphästar och jag får lite indiemagknip. Men Martin Eliasson förvaltar ändå en poptradition som hjärtat bankar extra för och det gör att jag gillar det jag hör och ser. Så mycket att jag väljer bort Satan Take A holiday som krockar i tid (vilket jag ångrar lite i efterhand).
21.00 Ledsen The Mobile Homes (som jag sett live tidigare och vet med mig är lite för syntiga för att jag ska bli lyrisk), här väljer jag att äta mat och intervjua The Storm. Samt gå på toaletten. Är djärv och tar herrtoan för att hinna till nästa akt.



21.45 Timo Räisänen är en riktigt bra liveartist. Men kanske har jag sett honom lite för ofta för adrenalinet strömmar inte som det gjort tidigare. Det gör många andras, publikresponsen är enorm och artisten ger kärlek och gensvar. Hela giget.



22.45 We are The Storm är rookien på Popadelica. Osignade idag men inte länge till om jag får bestämma. Rakt och utan krusiduller, sånt gillar jag. Starkt.



23.15 Avslutar kvällen med Dansdepartementet som avslutade sin karriär för länge sedan men som dammat av ackorden och ger järnet på scen. Slutet gott, allting gott.
01.00 På redaktionen. Utan att ha sett The Sounds. Men recension och bilder från deras konsert (signerade en kollega) kan läsas på Jnytt.se inom kort. Där blir det även längre intervjuer med The Storm och Timo samt fler bildspel.