En höjdpunkt väntar, nu är hockeybilagan här! Så kul läsning med tanke på kombinationen av mitt jobbintresse som journalist och min livslånga passion för hockey i allmänhet, och HV i synnerhet. Jag bläddrar, jag läser ‑ och jag räknar. Våra duktiga reportrar och alla de intressanta hockeyspelarna, spalt upp och spalt ner. Tjejerna har tagit mer plats noterar jag.

Efter en stund seglar en faktor upp som iögonfallande. Jag börjar summera med blyertspenna på en sida i den bilaga som jag själv står som utgivare för. Av närmare 120 tillfällen där herrspelare syns i bild – har vi en (1) bild där en person verkar ha annan bakgrund än typiskt ”nordisk”. Bilagan är långt ifrån hur resten av dagens brokiga samhälle och värld ser ut. Egentligen borde det inte komma som någon överraskning för mig men när JP möter HV så är det nog etniskt det ”vitaste" av det ”vita” som möts.

Sportreportrarna heter Magnus, Carl, Patrik och så vidare. Och det är inte konstigt när jag tittar på redaktionen som helhet. Av 35 journalister på vår Jönköpingsredaktion så har alla utom två (varav jag är den ene) en typiskt nordisk bakgrund. Och vi två som skiljer ut oss är båda födda och uppväxta här.

I HV:s herr-lag – se bilden – har inte ens en kanadick kunnat nästla sig in. Jag blir nyfiken och går in på sajten Eliteprospects där typ alla världens lag och spelare finns. Likadant i HV:s J20-lag – inte ett utländskt klingande namn så långt örat hör. I J18-truppen finns två lirare med vad jag tänker är ryska efternamn. Alltså, två av det 70-talet spelare som sajnats av HV. I de tre undersökta trupperna finns det faktiskt fler spelare som heter Emil – än vad det finns spelare som har utomnordisk bakgrund. Det är anmärkningsvärt när jag jämför med andra idrotter som dans, gymnastik, karate, fotboll, tennis, basket och så vidare.

Är det jag reflekterar över ens ett problem? JP och HV är två lokala storheter som angår många. Men, det är också två helt privata aktörer, både JP och HV är fria att utforma verksamheterna precis som vi/de vill. Jag tror heller inte att vi/de skiljer sig nämnvärt från övriga lokaltidnings- eller hockeysverige. Vi talar nämligen om två av landets absolut mest segregerade branscher. Men kan det vara en nackdel att alla ”medarbetare” är som stöpta i samma form?

För tidningens del tycker jag att det är det. Min ambition är att JP och Jnytt ska vara Sveriges bästa lokala nyhetsaktör. Vi har en bit dit – helt ärligt. För vår del kommer den avgörande faktorn vara att vi blir ännu mer relevanta för en större del av de lokala invånarna. Tidningen kommer att behöva få in nya medarbetare, nya förmågor med andra erfarenheter och också människor med andra bakgrunder än den ”typiskt svenska”. Även om journalistiken är professionell, baserad på journalistiska metoder som faktakoll och nyhetsvärderingens principer så är det i grunden ett problem om inte de som rapporterar nyheterna är nära befolkningen. Olika bakgrunder ger olika perspektiv men framför allt andra kontakter och därmed fler nyheter som speglar mer av samhället och i förlängningen kan avslöja fler missförhållanden än vad en homogen redaktion klarar. Det är klart att vi hade kunnat få andra tips och uppslag om vi till exempel hade haft arabisktalande eller somalispråkiga journalister på redaktionen.

Utan att ha erfarenhet av hockeymanagement tippar jag att HV skulle kunna få fram avsevärt många fler talanger om de hade en större pool att fiska i. Kolla fotbollen, handbollen, basketen eller valfri bollidrott. Jag tittar på HV:s lagbild igen. Hockeyn är bland lagsporterna tämligen unik i sin likriktning.

Så, varför är det som det är? Jag kan för JP:s del skylla på att inga med utländsk bakgrund söker jobb hos oss. Och nöja mig där. Men, jag inser efter helgens hockeybilaga att vi måste adressera frågan på andra sätt. Tidningen måste aktivt söka och ge chansen till andra personer än de som traditionellt sökt sig till oss. Låt mig vara tydlig här, det handlar inte om kvotering. Privata bolag har inte råd att kvotera eller tumma på kompetensen. Men letar vi rätt kompetenser? Skapar vi rätt gruppdynamik när vi alla bor i samma bostadsområden, kollar samma serier, känner samma människor och läser samma böcker? Och gör vi tillräckligt för att behålla de få journalister vi haft med en annan bakgrund än den typiska? Jag tror inte det.

De personerna är dessutom högvilt för andra större och bättre bemedlade redaktioner. När jag själv jobbade på tv ville mina chefer hemskt gärna att jag skulle vara i bild. Jag brukade säga att ”blattarna” på tv-stationen antingen var städare eller programledare. Det uppfattades som ett skämt – men jag menade allvar. Tillförde jag då något med min bakgrund? Inte på bild i rutan vad jag vet – men journalistiskt gjorde jag det definitivt. Andra perspektiv, kontaktnät, språkkunskaper och så vidare gav upphov till nästan alla jobb jag gjorde på tv under de åren. På så vis fick tittarna något annat – förhoppningsvis oväntat och bra – än vad de hade fått annars.

Jag undrar hur HV resonerar? Jag tror inte att den lokala stoltheten bara kan nöja sig med att efter varje uppstart av Hockeyskolan sitta på kansliet och säga: ”Nähä, det började inga somalier i år heller” Det måste till annat om föreningen ska vara trovärdig i sin strävan att hitta och utveckla de vassaste talangerna inom hockey. Häromdagen uttalade sig Expressens hockeyexpert, förre elitspelaren Sanny Lindström i ämnet:

– Svensk hockey har varit väldigt dålig på att ta hand om olika personligheter. Alla ska passa in i samma ram. Det har gjort att svensk hockey ser ut som den gör i dag – med väldigt få utlandsfödda, säger Lindström i Expressen-tv.

Precis som Sanny är inne på måste hockeyn, precis som vi på tidningen, reflektera över strukturerna och metoderna för att kunna nå långsiktig framgång. Det är inte de ”sajnade” journalisternas eller spelarnas fel. De söker som individer jobb och tar de jobb de är intresserade av att ha. Ansvaret ligger högre upp. Hos mig och mina chefredaktörskollegor runt om i landet. Och i hockeyns fall ligger ansvaret på klubbarnas styrelser och ledningsgrupper.

Jag tittar på HV:s lagbild igen och kan konstatera att ingen spelare med utländsk bakgrund har hållit måttet enligt HV:s standard. Knappt heller i J20- och J18-trupperna. Det är fakta – och det är anmärkningsvärt. Och vi på tidningen har inga (0) utlandsfödda journalister på vår lönelista. Fakta likaså. Så när de här två lokala giganterna, JP och HV, korsar vägar i en bilaga uppstår ljuv musik och riktigt bra läsning. Det bästa om det mest älskade vi har i den här staden. Men det blir också en uppvisning av två av de mest segregerade områdena vi har i det här landet. Journalistiken och hockeyn.

Fotnot: För läsaren kan det vara relevant att veta att krönikören har barn som tränar i HV71 Ungdom.