Ett av världens öppnaste länder brukar vi småmalligt själva kalla vårt land Sverige. Jag tror att vi alla är stolta över den bilden – i alla fall i teorin. Och kikar vi på andra länder – som människofientliga kommunistdiktaturer, kungahus som styr med hjälp av sharialagar och olika korrupta kvasi-demokratier där människoliv verkar vara lika lite värt som en påse bananer – så står sig Sverige bra.

Men det är tyvärr aldrig för sent att bli ett skitland. Bara för att det är värre någon annanstans kan vi inte invaggas i falsk trygghet och blunda för den utveckling som sker framför näsan på oss. Den utbredda tystnads- och ofelbarhetskulturen inom svenska myndigheter vågar jag, efter 20 år som journalist, säga blir allt värre och måste närma sig något av ett infernaliskt energi- och pengaslukande crescendo.

På riksplanet finns exempel så att man skulle kunna räkna till döddagar men även lokalt stöter redaktionen allt oftare på tjänstemän och styrande politiker som stänger dörren när tidningen kommer för att ta reda på saker åt läsarna. Bakom dörren står klungor av kommunikatörer och presschefer och väser fram tillrättalagda mumbojumbo-budskap som egentligen inte betyder ett jota. Allra mest stängd är dörren när myndigheten har begått ett misstag. Då kommer det kanske inte ens några väsningar längre. Knäpptyst. Det ska du som medborgare se som en stor varningsflagg. För vem stänger de dörren för? För reportern, eller för mig som chefredaktör? Nej, de stänger dörren för dig. Sin egen arbetsgivare.

Det är hög tid att påminna de stats-, region- och kommunanställda som glömt det om en sak: i den bästa av världar hade vi sluppit myndigheter. De hade inte behövts och var och en av oss hade skött sitt så att säga. Men, eftersom vi vet att inte exakt alla människor kan hantera en så omfattande frihet har vi bestämt oss för att några typer av myndigheter ändå krävs. Och att vi alla hjälps åt att finansiera kalaset. Här finns en stor poäng – lönerna för kommunikatörer, läkare, kommunchefer, ministrar, poliser och så vidare bekostas av oss invånare. Vi alla tillsammans är arbetsgivaren. Ändå förefaller det som att många anställda på myndigheterna, särskilt i chefsled, har fått förhållandet om bakfoten. Man får intrycket att somliga tror att vi övriga människor existerar för myndighetens skull och för att de ska kunna styra över oss. Generalfel helt enkelt. I förlängningen kan det perspektivet bli ödesdigert då det urholkar allas vårt förtroende för dem som vi bestämt ska hantera en del av de frågor som vi på individuell nivå skulle haft svårt att klara av på ett vettigt, säkert och effektivt sätt.

När tidningen belyser en felaktig och bristfällig myndighetsutövning– som när flickan Ida 14 togs mot sin vilja från ett fullt fungerande fosterhem, eller omständigheterna kring paret Silvas död i Dominikanska republiken – så blir det ofta tvärtyst. Och extremt svårt – egentligen omöjligt – att få ut några som helst offentliga dokument så att tidningen kan granska myndigheternas arbete och utsagor. Det hänvisas till olika former av sekretess. Ofta får invånarna i stället förlita sig på så kallade visselblåsare, alltså offentligt anställda som går till media för att berätta om missförhållanden inom det offentliga. Att kunna använda sitt meddelarskydd är en grundlagsfäst rättighet tänkt som en säkerhetsventil. Internt på myndigheterna verkar det på sina håll i stället betraktas som någon form förräderi. Många är de exempel när man inom myndigheterna velat veta vem som läckt till media. Bara här om veckan kunde JP och Jnytt visa exempel på hur en chef internt inom Jönköpings kommun beskrevs med orden "Stora problem, visselblåsare". Det är förvisso endast tre enkla ord och kommunens kommunikationschef Annica Snäll menade att det bara handlade om en enskild medarbetares anteckningar. Men jargongen säger väldigt mycket om vilka perspektiv som florerar inom svenska myndigheter. Att avslöja den egna organisationens fel och brister är sällan uppskattat. Trots att det är helt rätt – ja, en hjälteinsats – ur ett samhällsperspektiv.

En som verkligen fått känna av det är polisforskaren och tillika polisen Stefan Holgersson som här om dagen uttalade sig i JP (efter att en polis rammat en busförare på mc, men polisen i stället uppgett att mc-föraren kört in i en stillastående polisbil). I syfte att förbättra polisens verksamhet har han ägnat år av sitt liv åt att belysa brister, systemfel och kårandans negativa påverkan på polisens arbete. Han har hela tiden känt sig aktivt motarbetad av sina kollegor och när han sökte chefstjänster blev han i stället placerad att köra radiobil i Botkyrka. I Norge har man dock en annan syn på Holgerssons forskning och och nyligen utnämndes han till professor på Polishögskolan i Oslo.

Myndigheternas motvilja till att erbjuda insyn och felsökning visar sig ofta för oss journalister. I Silvafallet tog det veckor och krävdes överklaganden ända upp på regeringsnivå innan vi kunde få ut en enda rad från offentliga handlingar, och dokumenten fick vi egentligen ut först när JP och Jnytt redan publicerat alla nyheterna om parets öde och saken redan blivit ett fall för interpellation i riksdagen. Att sedan UD – förutom att parallellt vid flera tillfällen mejla mig för att vädra sitt missnöje med våra publiceringar – visat ovilja att kunna ge en enda vettig och betydelsefull kommentar ser jag som en respektlöshet mot paret Silvas anhöriga men också mot UD:s egna uppdrag i svenskarnas tjänst. I grunden vet de själva, precis som alla andra, att UD helt enkelt har gjort ett undermåligt och oengagerat jobb i frågan. Varför det blivit så kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Allra minst från ansvariga ministern Ann Linde. Samma minister som på pressfrihetens dag på Instagram lägger ut högtravande rader och en selfie där hon säger sig prioritera pressfriheten som är viktig för Sverige. Men det är nog mest i teorin. När hennes eget departement blir granskat så kommer det mest irritation varvat med tystnad från utrikesministern.

Några få dagar före Lindes blå dunsterbild fick jag personligen mejl från hennes (UD:s) presschef. Det gav mig en mindre tillrättalagd version av Lindes och UD:s syn på pressfrihet. UD:s presschef tyckte inte JP:s publiceringar var korrekta – vilket man för all del har rätt att framhålla – men deras krav på ändringar var frapperande. Myndighetens personal var inte exakt ordagrant citerad menade de, inte heller "rätt" citat var utvalda och använda, vår reporter, lät man förstå, skulle ha sammanfattat sina intryck annorlunda och presschefen meddelade att UD i fortsättningen vill “granska” citat ur intervjun på förhand - innan de publiceras. Det menar jag är ett direkt försök att censurera JP och sätta tryckfrihetsförordningen ur spel. Jag svarade UD just så. Inget svar tillbaka. Tystnad.

Den tysta vägen är välanvänd strategi av flera myndigheter gentemot sin arbetsgivare, dvs oss invånare. I flickan Idas fall var tystnaden från Jönköpings kommun länge monumental. Inte en kommentar, inte en nervryckning ens. Men till slut, efter tidningens publiceringar, gick väl topplocket på någon på socialförvaltningens insida och flickan fick – helt under radarn – komma hem igen. Bra det, men inte en förklaring från kommunen om varför hon fick återvända hem eller vad som från början gått så snett att Ida, 14 år gammal, tvingades genomlida många månader avskuren från sin familj.

Tystnad duger inte och duger gör heller inte heller svenska myndigheters allt striktare sekretesstolkningar som allt oftare förhindrar journalister att göra sitt jobb att granska makten och myndighetsutövningen i Sverige. Man ska hela tiden komma ihåg att offentliganställdas uppdrag är inte vilket som helst. Makten är stor och därför är transparens och öppenhet av yttersta vikt. Det är för viktigt för att inte kunna granskas fullt ut. Min bild är att många av våra offentliga institutioner numera beter sig som om de vore privata företag med heliga varumärken som ska skyddas till varje pris. De är helt enkelt mer oroliga över hur de framstår än över vad de egentligen uträttar. Då har man som organisation glömt sitt syfte, varför man finns till.

Det finns många länder där myndigheterna begått misstaget att inte visa öppenhet mot sin arbetsgivare, befolkningen. Härken till stater. Länder där myndigheterna är korrupta och har tappat sin legitimitet. Där invånarna inte litar på myndigheterna och ljuger för dem tillbaka, stjäl av staten, smiter undan skatt, köper universitetsdiplom som om det vore smågodis och mutar anställda för att kunna gå före i kön till något viktigt. Det samhället ska vi inte ha. Därför måste det offentliga ha sina dörrar öppna. Acceptera att allmänheten är arbetsgivaren och acceptera granskning så att den riktige arbetsgivaren - det vill säga medborgarna - har insyn i sin egen verksamhet. Det ligger i allas vårt intresse.

Samtidigt har vi andra som inte jobbar inom det offentliga en viktig uppgift för att möjliggöra dörröppningen – att vi blir mindre medeltida häxjagande och dömande. Alla är vi människor och begår misstag eller gör ibland saker av fel anledningar. Erkänner vi det kan vi också förlåta. I dagens sociala medier-samhälle där så mycket är upphängt på personen och ens personliga saga kan slutet komma snabbt och hårt. Man kan över en natt bli nedklubbad som en intet ont anande vinterbadande säl. Och det verkar i princip omöjligt att få näsan över vattenytan igen. Mobben – vi – är där och bankar på den olycklige om och om igen tills denne sjunker till botten – helst för gott. Vi kan ta klassiska Mona Sahlin eller….varför inte ett lokalt exempel som Mullsjös före detta skolchef Hamid Zafar som avslöjades som näthatare. De ska brännmärkas. För alltid.

Vad som är hönan eller ägget vet inte jag. Att myndighetsfolk döljer fel och brister för att de är rädda för att "lynchas", eller om folk vill "lyncha" för att känslan är att så mycket döljs? Oavsett måste vi ändra på det här förhållandet om vi ska nå en öppenhet värd att tala om. Så länge felhandlingar gör att man är rökt för all framtid, så vill man hellre dölja, förtiga, ljuga, och manipulera än att riskera den totala avpolletteringen. Så länge felhandlingar döljs kommer förtroendet för Myndighetssverige att hänga på en skör tråd.

Samma krav på öppenhet måste kunna ställas på ytterligare en maktutövare, de svenska medierna. Eftersom medierna har ett starkt skydd i tryckfrihetsförordningen kan egentligen ingen myndighet eller annan extern kropp utreda vad som sker innanför redaktionens väggar. Det är bra och extremt viktigt - inte minst för oberoendets och källskyddets skull. Men det gör också att svenska medier för att kunna bevara sin trovärdighet måste vara extra transparenta och redo att ta diskussionen med myndigheter, politiker och allmänhet.

Ett aktuellt fall på hur fel det kan bli med slutenhet och lyckta dörrar vid misstag ser vi just nu spelas upp på Sveriges Radios, Ekot. Ett skolexempel på vart vi inte vill gå. I stället för att själva gå ut med att de haft en rad svajiga publiceringar där tveksamheter uppdagats efter hand så försökte man kamma över skiten med hemlighetsmakeri och låtsades som det regnade. Ja, käre tid. Om man trodde att förtroendet för SR skulle få sig en törn – av att reportern hade, eller sedermera fick, en personlig relation med den av Säpo utpekade islamisten hon gjorde granskningar om – så är det en västanfläkt mot vad det blir när man ser att SR försökt dölja händelsen för sin publik, det vill säga uppdragsgivaren Sveriges invånare, och valt att behålla publiceringarna okommenterade. De skulle själva naturligtvis omedelbart ha gjort en nyhet när reporterns relation med den utpekade islamisten blev känd.

Hade ”cover-upen” på SR hänt om inte vi alla var så fruktansvärt snabba att kasta första stenen? Jag tror inte det. Alla är livrädda att tappa varumärkeskraft och att hamna i mobbens klor. Den rädslan föder en tystnadskultur. Och om medierna inte är öppna med sina misstag, hur falskt klingar då inte våra krav - å invånarnas vägnar - på öppenhet inom myndigheterna? Det får inte ske. Utan trovärdiga medier skulle det här landet förändras till det sämre. Och det snabbt. Du kan helt enkelt inte lita på att myndigheter själva rättar till fel eller avslöjar missförhållanden. För det gör de inte.

Trots en gigantisk drös offentliga kommunikatörer ser man inte en myndighet, en vårdinrättning eller ett politiskt parti för den delen erkänna eller på eget intiativ kommunicera misstag och negativa händelser. Den dagen regionens kommunikatörer på hemsidan avslöjar eller lyfter fram att toppchefen anställt sin egen kusin och att Iva i Eksjö har flera gånger högre covid-dödstal än Ryhov. Den dagen kommunen berättar att en chef ger McDonalds gräddfil i bygglovsärenden bakom politikernas och invånarnas ryggar, eller att socialtjänsten godtyckligt flyttat ett barn från familj och hem. Den dagen UD berättar att de lämnat två döda svenskar och deras familjer åt sitt öde i Dominikanska myndigheters händer. Den dagen kommer inte din tidning att behövas längre.

Men till dess, försök att inte klubba ihjäl varje person som gör fel så kommer öppenheten med misstag att öka och vårt samhälle att tillfriskna. Och du som jobbar inom det offentliga – inse att det är alla vi tillsammans som är din riktiga arbetsgivare.