Pandemin går ju som bekant in på tredje året och vi har fått svälja myndigheternas besked att den är långt ifrån över. Vi vet att den kostat liv, långvarig sjukdom för många och extrem press i sjukvården. Vi vet inte när det tar slut.

Pausknappen för normalt kompishäng, umgänge och roliga projekt förblir alltså intryckt och många vittnar om leda, stress och missmod.

Det är absolut inte svagt eller konstigt att känna så, enligt Rakel Eklund, forskare vid Kunskapscentrum i katastrofpsykiatri, Uppsala universitet, och ansvarig för studien.

– Detta är en långvarig kris och det är helt naturligt att bli trött och frustrerad. Vi blir understimulerade då vi träffar färre. Unga människor blir ju faktiskt berövade sina frigörelseår, då man ska knyta många nya kontakter, säger hon.

Men, påpekar hon, det stora flertalet går inte in i en depression eller drabbas av utmattning.

– Många hittar en vardag i detta också och kan hantera situationen ganska väl.

För att ringa in fungerande strategier fick närmare 700 vuxna personer i varje dag i två veckors tid svara på frågan, ställd via sms, vad som fått dem att må bra och vad som varit hjälpsamt det senaste dygnet.

Av de närmare 4 500 svaren stod det klart att socialt umgänge var det viktigaste för många.

– Det var så tydligt att vi människor vill umgås med andra. Och människan är ju kreativ – folk har träffats vid utegrillen eller fikat med grannen i var sin ände av trapphuset för att följa rekommendationerna om avstånd, säger Rakel Eklund.

Svaren indikerade också att många mår bra av att hålla fast vid såväl jobb- och vardagsrutinerna som fritidsaktiviteterna.

– Det kan vara att jogga, träna på utegym eller hemma framför tv:n med Sofia. (SVT:s träningspass ledda av Sofia Åhman, reds anm). Många nämner intressen som fotografering och att skriva. Andra har sjungit i kör eller spelat i orkester via Zoom, säger Rakel Eklund.

– Det är det vanliga och vardagliga vi behöver. Att hålla fast vid rutinerna – men också att våga drömma om framtiden.

Dagsrapporterna samlades in under den första pandemisommaren. Nu närmar sig den tredje. Men studien svarar inte på om ledan ökat och hur behoven och strategierna eventuellt förändrats under resans gång.

– Men min egen reflektion är att perioden efter det att restriktionerna hävdes, i höstas, innebar ett andrum. Vi fick en välbehövlig paus från pandemin. Nu är restriktionerna här igen, men förutsättningarna är annorlunda i och med att vaccinet finns. Vi har också mer kunskap om viruset, säger Rakel Eklund.

Så vad kan vi göra för att orka hålla modet uppe under den fjärde vågen?

– Det är klart att man blir trött, ledsen och sur ibland. Men har man en bra grund – med sömn, mat och aktiviteter – blir det lättare att hantera ovissheten. Det är också väldigt tydligt i vår studie att vi behöver träffa andra – inte tänka “får inte umgås” utan “hur kan vi umgås?” Vi behöver social stimulans.

Hur ska den som hamnat i en vågdal av hopplöshet hantera den känslan?

– Det är helt okej att känna stunder av hopplöshet. Vi är ändå inne på det tredje året. I de stunderna kan man vara snäll mot sig själv, äta något gott eller göra något avkopplande.

Vad kan vi göra för att hjälpa andra som tappat orken?

– Jag tycker att man kan höra av sig som medmänniska, som vän. Initiera en promenad, det behöver inte vara mer avancerat än så. Eller höra av sig digitalt, visa att man finns. För humör och ork växlar och vi måste hjälpas åt att bära varandra genom detta, säger Rakel Eklund.

Anna Lena Wallström/TT