Putinrysslands anfallskrig mot Ukraina går nu in i sin tredje vecka. Det som till en första början kändes som en surrealistisk attack har på kort tid blivit verkligt och konkret även för oss svenskar. Förutom att tidningar, nyhetssändningar och twitterflöden fyllts av krigets mörker med lemlästade och döda människor, sargade familjer, ensamma barn och allmän förtvivlan så har vi nu flyktingar i våra bostadsområden i Jönköping.

Redan samma dag som kriget började uppmanade jag i tidningen oss alla att sluta upp för att hjälpa och stötta ukrainarna. Någonstans hoppades jag på att svenskarna och Jönköpingsborna skulle ta hotet från Putin på allvar. Om Kiev och Ukraina faller står andra på tur, det råder ingen tvekan om det. En utveckling som skulle påverka hela Europa och människorna däri, oavsett om man har Ryssland som närmaste granne eller ej. Helt ärligt tvivlade jag på vår förmåga att engagera oss. Att Ukraina skulle vara ett Långtbortistan, någon annans problem. Det fanns liksom inget i den allmänna debatten som tydde på något annat – före den 24 februari. Jag är glad att jag hade fel.

Energin som svenskar och andra européer visat för Ukrainas sak har varit enastående. Unik. Fantastisk. Rörande. Polen har naturligtvis berörts allra mest och med de historiska erfarenheterna som drivkraft har polackerna gått man ur huse för att ta hand om de 2,5 miljoner ukrainare som nu har lämnat sitt hemland. Det är vackert gjort. Svenskarna har inte varit långt efter. Vi behöver gå tillbaka till 1939 – då Finlands sak var vår – för att hitta en liknande nivå av solidaritet med offer för krig. Jönköpingsbor öppnar sina hem för flyktingar, pengar skänks i sällan skådade mängder, insamlingarna av nödhjälp har till och med varit för många för att kunna koordineras, frivilliga åker till gränsen för att hjälpa till på plats. Vi har även sett svenskar som åkt för att hjälpa ukrainska försvaret att stå emot den ryska övermakten.

Medkänslan för ukrainarna har varit omfattande och så överraskande att den till och med ifrågasätts. Varför var det inte samma engagemang för den och den konflikten? Varför öppnade du inte ditt hem för till exempel syriska flyktingar?  Varför skänkte vi inte pengar när Georgien attackerades av Ryssland?  Varför var inte folkrätten viktig när USA bröt mot den? osv. Alla de funderingarna är relevanta. Men svaren är varken enkla, logiska, rättvisa eller helylle. Kanske skulle vårt allmänna engagemang ha varit större vid andra tillfällen och kanske kunde Sverige agerat annorlunda i samband med tidigare konflikter i världen. Men två fel blir inte ett rätt. Det vi ska ta fasta på just nu är att vi känner med Ukraina – att inlevelsen och engagemanget FINNS. Det är ett sundhetstecken. Vi bryr oss och ställer upp för människor i nöd och kris. Vi sluter oss samman och sätter annat groll åt sidan – i alla fall för en stund – för att kunna bidra till något viktigare. Ett Europa där demokrati och frihet är överordnat annat. Och framförallt, ett Europa där barn inte sprängs i småbitar av fjärrstyrda missiler. Kan vi framöver uppbåda den känslan för andra konflikter i andra delar av världen?

Som alltid i verkligheten så är inte allt målat i svart eller vitt. Ukraina var inte före kriget den perfekta demokratin och lär inte bli det av den här krisen heller. Alla ukrainska män kämpar inte heller ädelt för sitt land vid fronten. Någon stack när det började osa hett och andra kommer säkerligen att begå handlingar som är krigsbrott. En liten del av det ukrainska försvaret har dragit till sig soldater från högerextrema rörelser. Det finns heller inga garantier för att någon svensk frivillig inte kommer att begå illdåd i Ukraina. Likadant kommer inte alla flyktingar att att vara laglydiga under hela sin vistelse i Sverige. Och någon enstaka av dem som “hjälper” flyktingar kan ha baktankar. Nyligen larmade till exempel Malin Roux Johansson från Realstars för att ukrainska kvinnor löper ökad risk för att blir traffickingoffer under flyktingkrisen. Det är bara att inse. Världen är komplicerad.

Men det förändrar ingenting i grundfrågan – Putinryssland har oprovocerat attackerat sitt grannland, för att ta kontroll över det, eller i alla fall karva ut bitar av det. Ryssland bryter mot folkrätten och attacken leder till tusentals döda människor på bägge sidor, unga som gamla. Scenerna från Mariupol, Irpin, Cherson ger varje människa med empati kalla kårar. Ju närmare Putin man befinner sig desto mer orolig är man. När man befinner sig i ukrainarnas läge, ja då är all hjälp välkommen.

Det finns dock fortfarande tre saker – ljusglimtar i mörkret – som talar för att kriget trots allt elände och all död kan sluta på rätt sätt.

• Ukrainarnas kampvilja

• Europas enighet

• Den ryska oppositionen mot kriget

Kan engagemanget fortsätta vara högt på alla de tre fronterna kommer Ryssland att behöva vika sig till slut, och Putin bli ett ont minne blott. Gärna snart, men vi ska nog vara beredda på att det kan ta tid. Vår lilla men viktiga del blir att att hålla uppe ångan på vår kant av den europeiska enigheten. En utmaning för var och en av oss att ta itu med. Det blir vårt främsta sätt att hjälpa ukrainarna och ryssarna att skicka Putin i pension.