Annons

Annons

Annons

Annons

Senaste nytt om HV71

INSÄNDARE: ”Guldet ska till Jönköping igen, för vi är störst bäst och vackrast”

Bild: Bildbyrån

Annons

Jag minns SM guldet 2004, och det sista 5–0 målet mot Färjestad.

Jag minns hur vi satt samlade framför tv:n, påskmaten hade precis landat och vi luktade fortfarande rök efter den traditionsenliga påskelden i dalen på Ekhagen. Jag skulle fylla nio år tio dagar senare.

Jag minns hur vi åkte ut på stan för att fira när vinsten var ett faktum. Jag fick sitta vid det nervevade fönstret i vår svarta Saab och skrika hejarramsor medan pappa körde tutandes igenom stan med Cruts ”Håå-Vee” på högsta volym.

Jag minns hur hela staden kokade. GUUULDEEEET ÄR I JÖNKÖPING!

Jag minns hur stolt jag kände mig över att vi hade en målvakt som höll nollan under fyra jävla matcher mot FBK. Var det här min Jönköpings-patriotism slog rot mån tro?

Annons

Jag minns Stefan Liv. Min första kärlek. Världens finaste Stefan.

Fanns det något han inte kunde? Jag minns hur jag år in och år ut bar en klargul mössa med ”LIV 1” i pannan. Jag minns att jag sov i den tills min mamma inte längre lät mig. Jag minns hur jag grät när nyheten om Stefan Livs dödsfall slog ner i staden. Det gör jag fortfarande när jag ser hyllningsvideor till honom. Vår finaste Stefan. Du är verkligen alltid saknad och aldrig glömd.

Annons

Jag minns mitt flickrum, med blåa tapeter och guldiga stjärnor, så likt HV:s färger som möjligt. Jag minns när höghusen på Elektravägen byggdes, och det gick rykten om att Jukka Voutilainen skulle bo på högsta våningen. Skulle jag få dela jag bostadsområde med en kunglighet?

Jag minns HV71:s guld-år. Jag minns Jämtin, Davidsson och Petrasek.

Jag minns att jag kände hur jag hade en gemensam nämnare med varje person jag mötte i min stad. Det fanns alltid en match man kunde prata om, eller en domare som var mutad.

Jag minns min barndom och hur den luktade. Den luktade kall betong, is och popcorn inne på Kinnarps arena. Min barndom är ett betonggolv som gungar av en hoppande klack. Min barndom är stämningen under promenaden påväg till Kinnarps med min pappa.

Min barndom är den högra delen av hejarklacken och kall betong. En kall cola.

Min barndom är hejarramsor, trumman i klacken och att aldrig skrika med i fula ramsor.

Men när hormonerna och tonåren slog klorna i mig fasades HV ut ur mitt liv. Annat fick ta plats. Sakta blev känslan av betonggolv som gungar ett minne blott. Trots detta har jag levt med resterna i mig.

När jag väl återvände till min barndoms borg är allting annorlunda men ändå samma. Jag kan inte bara skylla på att biljetterna varit dyra och att det är därför jag varit borta så länge.

Annons

Men jag skäms, hur har jag kunnat överge mitt lag? En diffus känsla av att vara illojal men ändå rå Jönköpingspatriot brottades i mig när jag klev över Husqvarna gardens trösklar och plötsligt blev åtta år gammal igen.

Annons

Allting luktar likadant och det ser likadant ut. Men nu får jag dricka öl?

Och det heter inte Kinnarps längre. Det kommer jag aldrig vänja mig vid.

När jag ser mig omkring i min stad och tänker tillbaka känns det som att denna upplevelse varit kollektiv. Slutade Jönköping att vara en hockeystad samtidig som HV fasades ur mitt liv?

När HV71 åkte ur SHL la sig den kollektiva skammen som ett lock över staden.

Hur fan hamnade vi ens här?

Det känns inte som att Jönköpingsborna har hockey i blicken längre. Jag pratade med min pappa igår. Vi började prata om HV. Jag, med en underliggande ton av oro, han med en underliggande ton av hopp.

Han berättade att han faktiskt trodde på en vinst, eftersom denna säsong varit ett riktigt uppvaknande för klubben. ”Nu har man förstått vad hockey verkligen handlar om - att värna om det lokala”. (Var det när det blev för mycket pengar inblandat som själen lämnade Kinnarps?)

Han har blivit medlem igen och jag säger att jag ska göra det samma.

Klipp till i söndags. Jag följer Magnus Sundvalls liverapportering från den femte finalmatchen och häpnar. Det känns som att något har gått sönder.

20.27: "Andra sidan är ni klara” skanderar bortaklacken. Man får inget svar...”

20.33: ”Sittplats töms mer och mer för varje minut som går.”

Hur hamnade vi här? Uppgivna supportrar som lämnar mitt under brinnande final, utan att skämmas? Det vrider sig i magen på mig. Vad hände med vår sammanhållning? Handlar inte supporterskapet om att man ska stå som rakast och skrika som högst när ens lag har det som tuffast?

Annons

Annons

Guldet SKA tillbaka till Jönköping. Vi ska ta oss upp i SHL igen.

Att vara supporter handlar om att stå upp för sitt lag i ur och skur. Och jag håller med min pappa. Klubben har fått sig ett ordentligt uppvaknande, och man har gjort helt rätt i att satsa på de lokala talangerna.

Den bästa talangen vi skådat är trots allt den lokalproducerade Stefan Liv. Ja, jag är kanske jävig.

Men vi måste visa att vi tror på vårt lag också. Guldet ska till Jönköping igen.

För att vi är störst, bäst och vackrast.

Och ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om något annat.

Alexandra Östhed.

Annons

Annons

Till toppen av sidan