Klockan är lite över midnatt och sommarnatten är ljum. Jag är ensam som så många gånger förut. Jag känner ensamheten som en vibrerande ton genom hela mitt liv. Min familj flyttade från Eslöv i Skåne till Värnamo 1967. Jag var tre år då. Jag minns mitt första intryck när vi rullade in på gården till ett av Värnamo folkhögskolas elevhem där vi skulle bo i en lärarbostad: tomhet, ödslighet, tystnad. Det var en varm dag i början av juni, solen stod högt på himlen. Ingen vind. Alla elever hade gått på sommarlov och barnen som jag trodde skulle möta mig var uppslukade av ett hemligt mörker.