I höstas rapporterade JP/Jnytt om ett fall där Skolinspektionen gav föräldrarna rätt i att skolan inte gjort tillräckligt för sonens problematiska skolfrånvaro. Strax därefter var det många föräldrar som hörde av sig och vittnade om en snarlik problematik. Två av dessa föräldrar var Disa och Andreas Rönnkvist. Nu väljer de att berätta om sin och sonen Leos resa.

JP/Jnytt träffar Disa och Andreas Rönnkvist hemma hos dem i ett villaområde i Jönköping. Det är tyst i huset. De sitter i köket för att berätta om familjens kamp med den problematiska skolfrånvaron. En kamp som pågått i över fyra år. Sonen Leo ligger på rummet med familjens hund Chip, han klarar inte av att träffa tidningens reportrar, berättar Disa.

– Vi tänkte att om vi inte kunde gå till psykolog fick psykologen komma till oss, så vi skaffade en hund, säger Disa när hon berättar om hunden Chip.

Problemen med Leos skolfrånvaro tog fart för fyra år sedan, när han gick i mellanstadiet.

– Det började med att han hade svårt att ta sig upp på morgonen. Han kom för sent till skolan, han började få ströfrånvaro, säger Disa.

Hon berättar att föräldrarnas första reaktion var att försöka förmana och på olika sätt trycka på för att få iväg honom till skolan.

– Vi pushade ganska hårt. Han sa ofta att han hade ont i halsen. Nu i efterhand har jag tänkt att det kanske var ångest, då kan man ju ha ont i halsen, säger hon.

Redan innan problemen med frånvaro i skolan uppenbarade sig hade Disa noterat att Leo var annorlunda. Han var snabblärd men även understimulerad i förskolan och i lågstadiet. När Leo började undvika skolan försökte föräldrarna få BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) att göra en utredning.

– BUP gav oss beskedet att de inte kunde göra något om de inte fick en remiss från skolan. Men skolan ansåg inte att Leo behövde en remiss, han höll ju ihop när han var där, säger Disa.

Föräldrarna berättar hur Leo fick vredesutbrott när han kom hem. Om Leo hade varit mer utåtagerande i skolan hade kanske deras önskan om hjälp tagits på större allvar, resonerar Disa. Men nu höll han ihop i skolan och blev istället utåtagerande hemma.

– Vi fick höra att det var ett familjeproblem, föräldraansvar, inget som skolan hade att göra med, säger Disa.

Det var ett tillfälle som förändrade både Disas och Andreas förhållning till Leos frånvaro. Disa kallar det för ”kraschen”. Vänner hade tipsat henne om att en biltur skulle kunna göra susen, en biltur där hon kunde prata med Leo som kanske skulle öppna upp sig under färden. De åkte långt. Disa berättar hur hon försökte få Leo att öppna upp sig om varför skolan kändes jobbig. Samtalet blev inte som tänkt. När de var ute på landet hoppade Leo ur bilen och rymde in i skogen.

– Till sist fick jag ringa polisen. Fyra patruller jagade honom. Först tog de honom till vuxenpsykiatrin men de lade inte in honom där utan vi kunde hämta honom. När han var hemma igen var han helt avtrubbad och efter den gången blev han hemma, säger Disa.

– Efter det kände vi att vi inte kunde pusha mer, säger Andreas.

Leo blev därefter hemma nästan hela årskurs fem och skolfrånvaron fortsatte in i årskurs sex. Tills en ny vändning kom – den här gången i positiv riktning.

En ny skolledning med en mer tillmötesgående attityd gentemot familjen gjorde skillnad, berättar Disa. En speciallärare sattes in och det gav goda resultat.

– Han tog sig verkligen tid och byggde en relation med Leo. De hade en fin dialog och ett gott samarbete, säger hon.

Bland annat lyckades specialläraren väcka Leos intresse genom att de gick ut och fotograferade tillsammans eller genom att spela spel.

– Han (specialläraren) gick verkligen utanför boxen men det är ju det man måste göra, för barnen passar inte alltid in i alla boxar och varför måste de göra det, säger Disa.

Det var också då familjen skaffade hunden Chip. Hunden gick Leo promenader med och den har även agerat amatörpsykolog sedan dess.

– En dag sa han bara: ”Jag ska börja i skolan igen”. Det blev nästan en chock för oss, säger Andreas.

De tog omedelbart kontakt med skolan och började ordna med alla förberedelser, berättar Andreas. Skolan var lyhörd och förberedde för Leos ankomst.

– Men han gick från noll till hundra, säger Disa.

– Han hade lite väl höga förväntningar. Det fungerade inte riktigt som han hade tänkt, han kraschade igen och blev hemma i ytterligare tre månader, säger Andreas.

Men i slutet av årskurs sex hittade Leo tillbaka till skolan igen och han började se fram emot att få börja högstadiet. Inför högstadiet hade föräldrarna haft en gedigen överlämning om hur Leo på bästa sätt skulle tas emot av skolan. Men här tog resan en negativ vändning. Leo hamnade i en klass utan klasskompisar, han hade inte längre någon speciallärare utan hänvisades till ett resurscenter för alla elever, berättar Disa och Andreas. Den här gången blev han även utåtagerande i skolan. Efter jul stannade han hemma fram till maj. Familjen gick hos familjebehandling men upplevde inte att det hade någon effekt. Skolan gjorde orosanmälningar till socialtjänst till följd av hög ogiltig frånvaro.

Parallellt försökte Andreas och Disa få Leo till BUP med målet om att han skulle få en utredning. Efter den där gången när Leo rymde så hade skolan skrivit remissen föräldrarna frågat om tidigare.

– BUP fick upp ögonen för honom när han blev körd till psykakuten, i och med att han rymde gjorde även socialtjänsten en anmälan, säger Disa.

Hon och Andreas hoppades att en diagnos skulle kunna innebära att Leo fick mer hjälp. För att få en bedömning av Leo behövdes både en utredning av psykolog och en läkarundersökning.

– Men Leo ville inte medverka i de här utredningarna. BUP:s svar blev då att de inte kan göra något om man inte medverkar, säger Andreas.

– De sa att de såg att han behövde hjälp men att de inte kunde göra något om han inte följde med dit, säger Disa.

Föräldrarna önskade istället att BUP kunde komma till dem. Att en läkare kunde göra undersökningen hemma men Disa berättar att BUP hänvisade till att deras policy förbjöd hembesök.

– Om man bara på något sätt hade försökt skapa en relation med Leo tror jag att det hade hjälpt till att få honom att medverka i en utredning.

Men föräldrarna gav inte upp. De lyckades till sist få Leo att gå med på att göra en psykiatrisk utredning via en privat klinik. De hittade dessutom en läkare på en vårdcentral som kom hem och gjorde en läkarundersökning.

Läkaren hade egen erfarenhet av barn med problematisk skolfrånvaro och det märktes i hennes kontakt med Leo, berättar Disa.

– Hon visste vad hon skulle göra. Hon fick kontakt med honom och kunde prata med honom, det är något de flesta inte kan, säger Disa och fortsätter:

– Jag är så tacksam för henne och de andra guldkorn vi mött under de här åren. De är så få, det är så många som inte vet vad man ska göra. De som faktiskt gör något går oftast utanför boxen, det skulle behövas fler som vågade göra det.

Under tiden hann även socialtjänsten föreslå att Leo kunde placeras på HVB (hem för vård eller boende). Disa berättar att dessa planer drogs tillbaka efter att föräldrarna ifrågasatt syftet med en HVB-placering – enligt Disa framställdes förslaget snarare som ett hot gentemot både föräldrar och Leo om de inte fick bukt med hans problematiska skolfrånvaro och den psykiska ohälsan.

– Jag fick intrycket av att det var ett desperat infall från deras sida. Det jag tänkte var väl att det är märkligt att ingen kan berätta för oss vad vi ska göra istället, men det fanns ingen att be om råd, ingen som visste, säger Disa.

– Att få behandling på ett HVB-hem tänkte jag annars säkert kan vara bra men nu framställdes det mer som ett fängelse, säger hon.

Den psykiatriska utredningen och läkarundersökningen kunde familjen emellertid inte ta del av till en början. Varför vet inte Disa men på något sätt har det uppstått ett problem i att läkaren var från en vårdcentral och att det var en privat klinik som genomförde undersökningen - medan barn- och ungdomspsykiatrin var beställare.

– Han fastnade i systemet, säger Andreas.

Samtidigt gick det bättre för Leo under hösten. Han fick en praktikplats, han började spela schack vilket han snabbt blev duktig på, han hade en mentor han klaffade med. Kring jul såg allting väldigt positivt ut. Sedan kom en ny krasch och Leo stängde in sig på sitt rum.

JP/Jnytt träffar familjen i början av mars och då är Leo kvar på sitt rum. Familjen har dittills inte fått ta del av den psykiatriska utredningen eller läkarundersökningen. Där och då står familjen handfallen.

– Barn- och ungdomspsykiatrin kan inte göra något – de hänvisar till socialtjänsten. Socialtjänsten vet inte heller vad de ska göra. Det finns bara tvångsvård eller vanlig frivillig vård, de har liksom inget mellanting, säger Andreas.

– Om vi pratar om tvångsvård så krävs det väldigt mycket för att nå dit. Frågan är hur långt det ska gå innan man får hjälp, säger Disa.

Men en månad efter att JP/Jnytt träffat familjen första gången kommer beskedet. Andreas och Disa har slutligen, i början av april, fått ta del av den psykiatriska utredning och den läkarundersökning som gjordes i höstas.

Det besked de fått stämmer med vad Disa trott från början. Leo har en god begåvning men även diagnosen add. Leo bedöms även lida av depression som en följd av den problematiska skolfrånvaron.

– Om ett ingripande hade skett i tid hade det kanske stannat vid utmattning av skolan, men nu är det en depression istället , säger Disa.

Andreas och Disa berättar att de även har haft något som kallas SIP-möten. Samordningsmöten mellan olika inblandade instanser som socialtjänst och skola gällande Leo. Det har de haft länge och båda upplever att dessa möten präglats av en avsaknad av konkreta åtgärder. Nu när de slutligen fått Leos diagnos hoppas de på lite mer fart på insatserna. Även BUP är inbjuden denna gång. Nu är problemet att de måste börja från början igen och Disa är märkbart oroad.

– Nu ligger han på sitt rum och har isolerat sig med en hög ångest. Jag hoppas att den här utredningen nu innebär att alla gör vad som krävs, att det blir meningsfulla och konstruktiva möten framöver. Att han får behandling för sin depression. Vi kan ju inte helt ensamma lösa det här nu när det gått så här långt, säger hon och fortsätter:

– Jag önskar, och det tror jag även psykologen pekade på, att det måste finnas en uthållighet i de insatser som genomförs.

Hur det går för familjen och Leo återstår att se.

Vad önskar du hade varit annorlunda i detta, om du fick drömma fritt?

– För det första att det fanns en tilltro till oss föräldrar från början, att vi hade blivit tagna på allvar från skolans håll. Att vi mötts med nyfikenhet ”varför har ni den här bilden och vi den här bilden?”. Att vi hade hjälpts åt. Sedan önskar jag att vägarna till hjälp hos vården var vidare och att det fanns flera vägar. Att det där nålsögat för att få hjälp av vården var mycket större, att de inte är bakbundna av att de måste ha en remiss från skolan först eller att barnen inte måste följa en viss väg eller mall för att få hjälp.

Fotnot: Leo heter egentligen något annat.