Anna Melle har till och från arbetat med självbiografin under minst sju år. Men när ”Från Hanna till Anna” nu släpps, den 29 september, är den ändå rykande aktuell.

Förlorar en del

– Nu är det rätt tid. Jag vill att majoritetsbefolkningen ska förstå att ingen vill fly från sitt hemland och sedan aldrig bli hel som människa, och att de som flyr ska förstå att de inte är ensamma om sina upplevelser.

Den 30 september är det på dagen 40 år sedan Anna Melle steg i land i Sverige, tillsammans med sin man och då 10 månader gamla son. Hon har hunnit bli 60 år och har levt två tredjedelar av sitt liv i Sverige och känner sig svensk. Nästan helt och hållet.

– Men jag är socialiserad i en annan kultur och annan religion, även om den är kristen. Fast jag kom till ett sekulärt samhälle. Så när man tvingas fly så förlorar man en del av sin själ, på väg till det nya landet. Vissa finner den igen och det kan ta olika lång tid. Andra finner den aldrig.

Hanna blev Anna

Idén att skriva den här boken kom när hon har varit ute på föreläsningar och träffat flyktingar.

– Många frågade hur det var för mig och hur jag integrerade mig. De här orden klingade hela tiden i mig. När jag mådde dåligt och sökte svar. Varför flykten? Varför just jag? Genom att nu berätta om vad jag var med om, kan jag ge andra verktyg att hitta sig igen.

Anna Melle växte upp i en liten by i sydöstra Turkiet. Turkiet och Grekland låg i konflikt med varandra.

Det var nära öppet krig men eftersom båda var Nato-medlemmar inträffade det inte. Men stämningarna märktes av inne i länderna. Tusentals kristna förföljdes och mördades i den delen av Turkiet. Assyrierna saknade mänskliga rättigheter.

Hennes föräldrar placerade då lilla 7-åriga Hanna på en grekisk internatskola i Istanbul. Hanna fanns inte i grekiskan så där blev hon Anna.

– Jag kunde inte ett ord grekiska och kände att jag måste visa mig duktig för att inte vara avvikande.

Ville inte avvika

Samma beteende tog hon med sig till Sverige, ett land med ett språk där hon åter igen inte kunde ett enda ord. Det gällde att bli bättre än svenskarna på svenska. För att inte avvika.

Med tiden insåg hon att de höga kraven inte kom från andra utan från henne själv och hon påbörjade en resa - mentalt och fysiskt - tillbaka till barndomen.

– Det blev en befrielse, att försonas med det gamla. Jag kan vara Hanna där och Anna här. Jag hittade den del av själen jag hade förlorat och nu mår jag bättre.

Men nu ser hon så många andra som tvingas att göra samma ofrivilliga resa som hon själv gjorde. Inte minst från Syrien. Som också ska börja ett nytt liv i ett nytt land, utan att känna till språk, normer och värderingar - egentligen absolut ingenting.

– Själv var jag som ett litet barn och önskade att någon skulle hålla mig i handen och säga: Kom så ska jag visa dig hur vi gör.

Kanske kan hennes bok vara något att hålla i handen.

Bok