Annons

Alla får plats

Kan verkligen ett enstaka litet t vara den avgörande skillnaden mellan fördömande, eller förståelse? Jag menar att det är så.
För en tid sedan, i samband med den efterföljande reaktionen på den fasansfulla händelsen på Utøya, var det flera som ställde sig frågor kring ordens vikt och betydelse. Vad är det som vi egentligen meddelar när vi skriver eller uttalar de ord som formulerar våra begrepp och tankar. När de grova utsagorna om ”den andre” formuleras oreflekterat, skymt under en rädslans mantel. Eller när de Gutenbergska typerna nyttjas för att förmedla domedags scenarion där svenskhet och den svenska fanan blir del av en förenklad bild. När nättrollen plötsligt tar för sig av den digitala tiljan och tänjer på alla gränser för medmänsklighet och som förföriska demoner föreställer, förvrider och förtalar bilden av gemenskap.

Annons

Jag menar att ett yttrande som ”det svenska kulturarvet” är problematiskt i vår tid.
Det i singularis beskrivna begreppet är inom kulturarvssektorn en rubrik där medarbetaren vanligen, och i bästa fall, har förståelse för dess komplexitet och mångfald. Men utanför kulturarvssektorn är begreppet i singularis rejält problematiskt. Oreflekterat kan man få för sig att det är något som är enkelt och definitivt. Något konstant, något självklart och entydigt. Något som kan förklaras via begrepp som ”svenskhet”. Utan ändelse i singularis fylls begreppet kulturarv av långt mer varierande perspektiv. Jönköpings läns museum väljer numera att undvika beskrivningar som ”det svenska kulturarvet”. Vi talar hellre om de bredare och långt mycket relevantare ”kulturarv i Sverige”. En formulering som inkluderar variation och mångfald och som historiskt sett är långt mycket mer korrekt med tanke på hur vår nationella identitet utvecklats. Vi har levt med varierande influenser, erfarenheter och överrenskommelser sedan länge.

Genom att mixtra litet, och dela ordet kultur från arv, ökas förståelsen något. Kultur går att beskriva ur två aspekter. Antingen via den humanistiska eller via den samhällsvetenskapliga traditionen. I den humanistiska står begreppet för de sköna konsterna. Musik, poesi, konst, teatern, filosofi, etc. I det samhällsvetenskapliga är det människan som kulturvarelse och hens livsvillkor som står i centrum. Vårt språk, vår sociala överenskommelse, våra erfarenheter genom generationers växling. Vanligen beskrivs begreppet arv som bruket att föra vidare egendom, titlar, skulder och skyldigheter när någon dör. Förenat med ordet kultur förknippar vi ordet arv med ett särskilt värde. Något som har betydelse och som är viktigt att bevara, förmedla och behandla med försiktighet och respekt. Något som vi värnar om och som vi menar tillför kvalitet. Så till den grad att det har betydelse för samtidsmänniskan och som vi därför systematiskt förmedlar. Antingen via formell skolning, överenskomna regelverk eller informell värdegrundsöverföring.

Så om ett litet t brukas allt för godtyckligt kan det ge förenklade och förödande effekter. Effekter som underblåser både rädsla, misstro och fördömande. Jag menar att vi bör hålla oss till det mer öppna begreppet. Att vi utifrån ”kulturarv i Sverige” värderar mångfald och varierande kulturella erfarenheter som något viktigt och värdefullt. Något att investera i och, som vi vårdar och förmedlar generation efter generation.

Av alla de små t:n som använts i denna text är det ett som kanske trots allt är det viktigaste. Det som formulerar sista ordet i denna text. Värdefullt kulturarv investerar i tolerans.