Om det finns något som jag framför till andra gällande studietiden i Jönköping så är det sällan lärosätets förträfflighet i sig. Jag är nöjd med mina år jag spenderade på HLK och utbildningen levde i stort upp till mina förväntningar. Vad som gjorde min tid på skolan fantastisk, däremot, är mitt engagemang inom de olika studerandeföreningarna. Kulmen var de två år jag spenderade som ordförande för LOK, men även under tiden som student engagerade jag mig i dåvarande studerandesektionen för pedagoger, SPJ, i Pedsex Park, i Studentkåren, och i en rad andra mindre föreningar som kommit och gått.

Gemensamt för samtliga föreningar jag har engagerat mig i, oavsett om de är stora eller små, nya eller gamla, anrika eller okända, är att de har svårt att hitta nytt folk. Rekrytering till förtroendeposter sker alltid med utlysning i officiella kanaler, men då få studenter faktiskt aktivt tar del av dessa blir det i praktiken ofta att någon känner någon från någon kurs och drar med denne på en stämma, eller ett möte. Det är i sig inget dåligt, jag har träffat massvis med engagerade, duktiga, flitiga och intelligenta personer genom dessa kanaler och det är naturligt att om en person har föreningsvana och erfarenhet från en förening är det lättare att rekrytera denne till en annan. Dock blir det kvickt ett demokratiskt problem när så få av dessa föreningars medlemmar faktiskt besöker föreningarnas årsmöten eller stämmor. På ett lärosäte där kårobligatoriet fortfarande är en realitet är det viktigt att medlemmarna åtminstone bereds väg att göra sina röster hörda, oavsett deras förkunskaper, och det är viktigt att medlemmar gör en ansats att vandra den väg som bereds.

Annons

Det går att prata om transparens och tillgänglighet för föreningens medlemmar i leda, och under min tid i LOK gjordes flera satsningar att nå den för oss osynliga delen av våra medlemmar, vilket ärligt talat var den stora majoriteten. Liknande projekt genomfördes på övriga fackhögskolor, med varierande resultat. Vid ett par till fällen har både HI TECH och JSA lyckats få kring 150 medlemmar till sina respektive stämmor, en i sammanhanget fantastisk siffra men som ändå i slutet av dagen får ses i ljuset av att båda fackhögskolorna vardera har över 2000 studenter.

På sista raden är faktumet alltså att någonstans mellan 5-6% av studenterna vid dessa fackhögskolor åtminstone engagerar sig så pass mycket att de tar sig tid att komma på möte i föreningarnas högsta beslutande organ. LOK och Hälsosektion ligger ännu lägre än så, eller gjorde åtminstone det under tiden för mitt eget ordförandeskap.

Från föreningarnas sida har mycket tid lagts till att försöka förstå problematiken med det bristande engagemanget. I mina mörkare stunder ser jag samma tendenser i samhället. Folk går och röstar, förvisso, men orkar inte engagera sig demokratiskt i någon annan form. Det är i sig ett problem i studentvärlden att få studenter väljer att engagera sig – eftersom fler engagerade hade inneburit en större motvikt mot lärosätet, en bättre studiesocial miljö med större förutsättningar och liknande, men effekterna på samhällsnivå av att folk hävdar sig vara ointresserade av politik är långt värre. Och jag tror också att de två hör ihop. Om vi aktsamt ser till att fostra barn och ungdomar inom föreningslivet, så kommer de sannolikt i större utsträckning bli vuxna med större insikt i vikten av engagemang, organisering, påverkan och därmed politik. Studentlivet runt Jönköping University har inte ett ansvar i frågan, men väl en god möjlighet.

Ofta när jag pratat med människor om studentengagemang har fokus legat vid hur givande och viktigt det har varit för individen som engagerar sig, och det är fortfarande helt sant. Mina allra bästa stunder som student fick jag som ett resultat av mitt engagemang. Dock går det inte att blunda för den demokratiska effekt som engagemanget ger på grupp- eller samhällsnivå. Det är som sagt inte ett ansvar, eller ens ett uppdrag, men det är en chans av rang.