Annons


Varför är det så få i Jönköping som besöker kulturevenemang? Och hur kommer det sig att så många artister inte stannar i Jönköping när de är ute på riksturnéer? Förmodligen kan fler än Linnmans galleri vittna om bristen på intresse för kultur i Jönköping. Detta beror enligt oss på att utbudet är för amatörmässigt och för politiserat. Det föreningsdrivna Kulturhuset är bara ett av många exempel på detta.
Många politiker tycks dock tro att problemet är en fråga om tillgänglighet. Man tror att den större publiken uteblir från evenemangen i Jönköping för att de upplever att kulturen är för "fin" eller för "svår". Anna Mårtensson, FP ventilerade nyligen liknande anmärkningsvärda tankar, gällande konst på äldreboenden.

Vi menar dock att tillgänglighet inte är problemet i Jönköping. Kulturhuset Spira och alla andra institutioner är alltid noggranna med att påpeka att deras kulturutbud är "för alla". Problemet är snarare att utbudet har för låg kvalitet, är för enformigt och alltför inordnat i kommunpolitiska avsiktsförklaringar och visionsarbeten, vilket ger föga utrymme för självständig kultur med större perspektiv.
Frågan som förstås alltid infinner sig är vad kvalitet egentligen är. Vi vet - förstås - att det inte finns någon allenarådande definition av kvalitet och att smaken är olika. Men vi ser det samtidigt som självklart att all skattefinansierad, demokratisk verksamhet - skola, vård, omsorg och då också kultur - faktiskt måste utgå från någon sorts kvalitetsperspektiv. Var drar vi annars gränserna?

Ett sätt att definiera kvalitet kan vara graden av professionalitet, eller graden av utbildade utövare och arrangörer, samt i viss mån autodidakter med mångårig erfarenhet. Man kan jämföra med skolan, där andelen utbildade behöriga lärare är en metod att mäta kvalitet. Likadant förhåller det sig med exempelvis musikern, fotografen eller konstnären som lärt sig tekniker, komposition och färglära. All sådan kunskap höjer kvaliteten och skulle också locka större publik.
Kommunen och regionens kulturella infrastruktur förlitar sig dock på föreningsliv och folkrörelser - inte professionella utövare och arrangörer. Man utformar bidragssystem och bygger lokaler utifrån ett amatörperspektiv. Av kulturförvaltningens ca 90 miljoner går endast lite drygt 9 miljoner till programförd verksamhet (2010 års siffror), medan etablerade föreningar, studieförbund och institutioner får närmare 30 miljoner.

Denna inriktning på föreningsliv i Jönköping går tillbaka på en kulturpolitik från början av 70-talet, där det främsta målet var utjämning och fler aktiva i kulturlivet. Folkrörelse- och industristaden Jönköping, som saknar naturlig bildningstradition, har präglats av detta. På grund av denna relativism har man lyssnat mindre på utbildade och professionella - vilket i sin tur lett till att allt anses vara lika bra.
Vi menar härmed absolut inte att det är fel att ge stöd till amatörverksamhet - utan att man bör skilja på amatörverksamhet och professionell verksamhet och höja stödet till den senare. Detta behöver dock inte nödvändigtvis ske på bekostnad av amatörerna. Det går alldeles utmärkt att utöka kulturbudgeten. I Växjö kommun, där befolkningen är mycket mindre (81 000) än Jönköpings (128 000), är kulturbudgeten nästan dubbelt så stor!

Det handlar således om politisk vilja. Men från politiskt håll tycks man inte ta kultur på allvar, och anser därför alltså att man kan lägga det på frivilliga krafter. Tänk om kommunen på motsvarande sätt lade vård, skola och omsorg på frivilliga krafter, och dessutom av ideologisk princip undvek att mäta kvalitet och ansåg att allt var lika bra. Kultur anses uppenbarligen i Jönköping vara en hobby, något som botar sjukdomar eller gynnar turismen.
Men kulturen kan - om politikerna bara vill - vara mycket mer än så. Det politiska målet med satsningar på kultur kan vara den bildade kommunmedborgaren, precis som målet med satsningar på vård kan vara den friska kommunmedborgaren. Med bildad medborgare menar vi en kunnig, vaken, konstruktivt, kritiskt tänkande individ, samtidigt som hon eller han har glädje av kulturutbudet för egen del, då kulturen bortom politiken självklart har ett egenvärde.
Detta uppnår man dock inte med dagens politiserade, värdegrundsladdade, uppfostrande kultur som skriver oss på näsan om jämlikhet och jämställdhet. Kultur med pekpinnar blir sällan kultur för alla. Ett exempel på detta är projektet Power Dialogue för några år sedan, som knappt lockade några deltagare överhuvudtaget. Ett annat exempel på politiserad kultur, där det på förhand är bestämt vad vi ska tycka, är Jönköping Open. Vi tror i stället att merbarten vuxna myndiga människor som vill konsumera kultur, själva vill bestämma vad de ska tycka om och vilken uppfattning de ska ha.

Bristen på professionella arrangörer är förmodligen också anledningen till att så få artister kommer till Jönköping när de turnerar. Undantaget Huskvarna Folkets park beror på en ovanligt professionell arrangör, som har både kunskap, intresse, kontakter och överblick. Kommunen behöver arrangörer som kan skapa nationella och internationella nätverk, och locka hit professionella på alla områden. Genom sådana nätverk kan Jönköping inte minst locka utställningar till Linnmans galleri!

Sammanfattningsvis: det är dags att höja kvaliteten på Jönköpings kulturliv, genom att avpolitisera kulturen och överge det förlegade relativistiska synsättet från 70-talet. Jönköping behöver diskutera kvalitet och innehåll - inte bara värdegrunder, målgrupper, bidrag och lokaler. Vidare föreslår vi en fördubblad kulturbudget för att hamna på samma nivåer som det kulturellt sett mer framgångsrika Växjö. Majoriteten av dessa nya pengar bör gå till professionella utövare och arrangörer.
Bland bokningsbolag och andra arrangörer är Jönköping en nästan oexploaterad marknad. Här finns med andra ord stora möjligheter för dem att finna ny publik och för jönköpingsborna att skaffa sig oanade upplevelser. Om kommunen bara vill.

Henrik Hermansson, utbildningschef, frilansskribent
Eva Charlotte Dahnberg, kulturvetare, frilansskribent
ordochbilder.se