Annons

Nu skall vi ha klart för oss att för mig är detta ett icke-café, belägget som det är på Öster och samlingspunkt för diverse tvivelaktigt fotbollsfolk från trakten. Mina besök där kan räknas på ena handens fingrar. För en Södrait gällde Mauritz Eriksson konditori på Torpaplan och när det sedan lades när vallfärdade vi till konditori Cecil på Östra Storgatan nr 10, bör adressen varit. Stället är avsomnat sedan många år.

Annons

Systercafé till Bernards
Men låt mig ge mig in i fiendeland och se vad jag kan skriva om Centralkonditoriet. Grundades faktiskt redan 1928 av ägaren till Bernards konditori, som ni som följer mig vet hette Erik Arvid Andersson och hans far, som gav konditoriet sitt namn, hette Johan Bernhard Andersson. H-et avlägsnades och si, där har vi namnet. Det var då beläget i ett äldre hus på Östra Storgatan 85, (se bild 2) och det är samma adress som konditoriet har idag. Namnet Centralkonditoriet kan tyckas underligt, läget var 1928 minst sagt ocentralt. Det är som i många andra fall namnet på kvarteret Centralen, som ger konditoriet sitt namn.

Kineser och cyklister
År 1939 rivs det gamla huset och det hus som finns idag byggs. Centralkonditoriet flyttar in i de lokaler de är i idag och stället får också en annan ägare. Ett kuriosum är neonskylten, som jag tror finns kvar idag. Den är tillverkad 1951. Jönköping har en fantastisk skatt av gamla neonskyltar och anledningen till detta var framgångsrika neonskyltetillverkare i Hovslätt. Centralkonditoriet har under många år fungerat som inofficiell klubblokal och samlingslokal för ”Kineserna” från öster, det vill säga IK Tord. Dessutom har cykelklubben CK Revanche hållit till här under 1940-talet när de var husvilla. Konditoriet var tidigt ute med TV och blev därför ett ställe där många ungdomar avnjöt Sportspegeln och likande program.

Klassisk miljö
Så över till den fantastiska ”fikabilden”. Via nätet har jag fått reda på att ynglingen heter Uno Lindqvist av sonen Claes. Dateringen är svår, vissa påstår att de kunnat läsa tidningens datum till 1951, men jag känner mer för 1940-tal. Oavsett tiden ber jag alla notera ”cafékulturen”! Kanna för 4 koppar, gräddkanna och sockerfat. En assiett för ”tilltugget”, troligen bakelser. Jag drar denna slutsats av de numera försvunna tårtgafflarna, som jag ser mig ana på de assietter som tilldelats de två gästerna. Varsitt glas vatten avslutar det hela. Uno läser med alla säkerhet sportsidorna i den tilldelade tidningen, skall vi gissa att han läser om hur bra det går för J-Södra? Eller snarare hur det går för IK Tord i division fyra.
Oavsett, detta är en miljö och en servering jag drömmer om. Det var bättre förr.