Alla har väl hört de vanliga stereotyperna. Studentjävlarna bara super, kan inte sköta sina liv, och studerar nog ingenting egentligen – de bara festar istället. Som med andra stereotyper skulle vissa kanske argumentera för att det finns en viss sanning i botten, men att det, som med alla stereotyper, handlar om överdrifter. Det är dock ett faktum att en stor skara av studenterna dricker, och att en del av dessa dricker för mycket. Å andra sidan är det ett faktum att en stor skara av svenskarna dricker, och att en del av dessa dricker för mycket.

Jag måste, för att lösgöra mig från en del andra stereotyper, påpeka att jag inte heller spottar i glaset, och aldrig har gjort det. Före min tid som student drack jag dock nästan aldrig, och nu som alumn dricker jag också väldigt sällan. Det fanns däremot en period under min tid som student då jag drack ofta, och när jag drack gjorde jag det ordentligt. Det har lett till en del dyrköpta läxor, och en lång rad historier som tål att återberättas, men jag fastnade lyckligtvis aldrig i någon riskzon. Jag steg in i ett destruktivt mönster, och jag steg ut. Men vad hade hänt om jag inte lyckats med det? Vad hade hänt med mig som människa, som individ eller som medborgare?

I boken ”Hur mycket kostar supen?” (2000) skriver nationalekonomen Anders Johnson om svenskarnas dryckesvanor, och vad de kostar samhället. Hans slutsats är vidrig – årligen kostar alkoholen Sverige 150 miljarder kronor. Andra studier kommer fram till långt lägre siffror – Missbruksenheten räknar med att samma siffra stannar vid 66 miljarder. Andra institut har genomfört studier som hamnar något längre eller emellan Missbruksenheten och Johnson. Klart är dock att förra året inbringade punktskatten på alkohol 13,3 miljarder kronor. Nettoförlusten slutar alltså någonstans mellan 50 och 140 miljarder kronor. Varje år. Det är hisnande, även om vi använder den konservativa beräkningen.

Annons

Så varför pratar vi inte mer om det? En förklaringsmodell är att det är politiskt självmord. En annan är att alkoholen är djupt rotad i vår kultur. Det finns troligen fler faktorer att ta in, men jag vill stanna vid vår alkoholkultur.

Den svenska modellen av festandet är enligt tradition att vi går ut på fredag eller lördag kväll, kör stenhårt rakt in i kaklet och sen spenderar vi de närmsta 24 timmarna i någon suddig blandning av ångestkänslor och hämtmat. Det är inte helt bra att dricka på det här viset, hjärnan tar stryk och många gör sig illa på olika sätt under ruset. På senare år har vi också importerat det mer kontinentala sättet att dricka på, att gå ut och ta en öl eller ett glas vin efter jobbet varje dag. Det sättet är inte heller jättebra, levern får inte vila ut ordentligt, men det har inte samma riskfaktor för skador som den svenska modellen.

En inte obetydlig skara av oss blandar dock båda dessa levnadssätt och då är missbruksrisken givetvis mycket högre. Vissa studier pekar också på att alkoholbruket blir mer polariserat – det finns idag många som inte dricker alls, men de som dricker dricker desto mer.

Så hur bryter vi det här mönstret? Vi behöver ändra människors levnadsvanor och vi behöver bryta upp vår alkoholkultur för att ersätta den med en mer måttlig och ansvarsfull syn på vårt drickande. I Sverige har det redan hänt en gång – på 1800-talet räddades en hel arbetarklass från undergång av nykterhetsrörelsen, i tätt samarbete med frikyrkorörelsen och fackföreningarna.

Det är därför som Jönköpings Studentkårs engagemang med att göra insparken till ett IQ-projekt och att, med sina medlemsföreningar, hela tiden arbeta för en mer nyanserad bild på det studiesociala livet är så viktigt. Studenttiden är mångas första riktiga rendezvous med alkohol, och det är därför av största vikt att det inte leder till ett destruktivt beteende. Det ligger i allas intresse – individens, gruppens, och samhället.

Drick om du måste, men med måtta.