Annons

För att i någon mån minska risken för kollisioner har man utrustat en man med en röd flagga och med den i högsta hugg bereder han väg för transporten. Till höger anar vi de Hamnpaviljonger som byggdes som evakueringslokaler till de affärer som tvingades lämna Östra Storgatan när man rev fastigheterna Östra storgatan 3-5. Men varför ett godståg på Västra Storgatan?

Färdig 1894

Jönköping har under många år haft två stationer, ja om man bortser från Östra station på Gripenbergsgatan. Centralsstation och Hamnstation. Gunnar har tidigare skrivit en del om just Hamnstation. Orsaken till de två stationerna kan bero på att järnvägsutbyggnationen har skett i två tidsepoker. Centralstation, som byggdes utmed dåvarande Södra Stambanan, var färdig 1862. Hamnstation är en del av Jönköping-Vaggeryds järnväg. Denna var färdig 1894 och anslöt i Vaggeryd till järnvägen Nässjö-Halmstad. Ganska snart uppstod ett behov av att transportera gods från Centralstation till Hamnstation och vice versa.

En viss trafik

Annons

Men redan 1871 fanns det trafik från Centralsstation över Västra Storgatan. Det fanns industrier söder om Västra Storgatan, Munksjö AB och Jönköpings Mekaniska Werkstad som var beroende av tyngre transporter och även stadens gasverk, som startade redan 1862 ville ju ha sitt kol levererat så nära som möjligt. På grund av detta var det tidigt en viss trafik över Västra storgatan.

När trafiken på Halmstad kom igång blev trafiken tätare. Munksjö AB hade ett pappersbruk i Vaggeryd och även en stor del av deras transport av massa gick över Hamnstationen och Västra Storgatan. Den sista transporten, eller som det korrekt heter på järnvägsspråk, växlingsrörelse, gick den 2 januari 1971. Det blev med andra ord en 100-årig företeelse, men nu är den sedan länge borta.

En fruktansvärd smäll

Kunde en trafik över Västra Storgatan med tåg ske utan att det hände någon form av olycka? En röd flagga brukar inte vara en imponerande stoppsignal direkt. Visst har det skett och den i spårvangsfrågor kunnige Lars O Fältskog har berättat för mig.

Under 1944 var det inte ovanligt att den ordinarie spårvagnen följdes av en extravagn för att i någon mån svara mot efterfrågan. Vid detta tillfälle var så fallet. Jag låter spårvagnsföraren berätta: ” Jag körde 4:an efter en ordinarie vagn från Rådhusparken österut när jag såg något till vänster i Hamnparken. Det var ett godståg på väg till bangården i hamnen. Vagnen framför, körd av Jerstell, han precis över, men jag fick inte stopp på min vagn. Rälsen var hal av löv och varken handbroms eller magnetbroms kunde stanna vagnen. Jag trampade på sandpedalen, men det hjälpte inte. Det blev en fruktansvärd smäll och vagnen ställde sig nästan på tvären över spåret. Varje järnvägsvagn som passerade smällde till spårvagnen så att det kändes som om den skulle välta. Efter att fem vagnar passerat så fick lokföraren stopp på tåget. Efter en kvart så hade min vagn dragits upp på spåret och bogserades till Vagnhallen. Där stod redan ingenjör Linse och talade med pressen. ”Det är helt klart att det var förarens fel” sade Linse.”

Fel på utrustningen

Vissa förklaringar krävs. Linse var ansvarig tjänsteman och sandpedalen var en pedal i golvet som vid tryck skulle frigöra sand som medfördes i två behållare placerade framför framhjulen. Sanden föll ner på spåret och skulle helt enkelt öka friktionen och bidra till att bromsarna fungerade. Föraren såg att det inte fanns någon sand på spåren, men hans arbetskamrater sandade varje gång någon körde förbi så till slut var hela spårprofilen full av sand. Kamratskap om något missvisande. Den tekniska undersökningen visade att det var ett fel på sandningsutrustningen och att förarens version mycket väl var korrekt. Linse bekräftade även detta vid ett möte med föraren. I Smålands Folkblad fick han en hjältes omnämnande: ” Spårvagnsföraren hade gjort allt vad han kunde för att undvika kollisionen och hade genom ett rådigt ingripande förhindrat att en kvinnlig passagerare blev krossad av kontrollern som slets loss”. Slutet gott, allting gott.