Annons

I samband med en träff med Stadsbyggnadskontoret och en diskussion om stadsdelsnamn när man nu skall starta projektet runt södra Munksjön, kom vi där att diskutera avgränsningen av den nu befintliga stadsdelen ”Gamla flygfältet”. Jag insåg då att det flygfält, som avvecklades under slutet av 1960-talet, för många idag är helt okänt.

Massor av sand

Jönköpings flygfält byggdes öster om Munksjö på mark som var mycket sank. I dag är det området runt gatorna Solåsgatan och Bangårdsgatan. Fältet var i stort sett en cirkel med 800 meters diameter. Detta medgav en landningsbana på cirka 700 meter. Fältet var inte försett med hårdgjorda ytor utan gräsbevuxet. Arbetet bedrevs som nödhjälpsarbete under 1930-talet, då arbetslösheten i landet var stor. Sand togs från de närliggande partierna av dåvarande Ljungarumsskogen, som var mycket kuperad och innehöll i princip bara sand. Fyllnadsmassor fanns alltså. Sanden grävdes upp för hand och transporterades i små tippvagnar till det nästan bottenlösa området. Vid invigningen 1935 hade någon vis man räknat ut att om alla vagnar som körts med sand kopplats efter varandra hade de räckt från Ystad till Haparanda.

Då som nu

Trots att fältet stod klar 1935 så hade det stora problem att få någon trafik. Känns problemet igen. Ända till 1950-talet flögs regelbundet på Stockholm av flygpionjären Ahrenberg med ett sjöflygplan från Munksjön. En motsvarande flygplats på vatten fanns i Stockholm som hette Lindarängen. Anledningen till att ingen reguljär passagerartrafik gick från ”gamla flygfältet” var i stort sett två.

Annons

Inga lämpliga flygplan och fältets bedrövliga kondition. Den gräsbevuxna startbanan var trots all sand väldigt sank och vid minsta väta så blev den mjuk. 1957 tvingades stationschefen Rydelius tacka nej till ett lockande erbjudande om att med DC 3:or genomföra transporter för Junex, då en av landets stora konfektionsfabriker. De skulle ha gått direkt till London, men eftersom det rådde tjällossning var gräsfältet för sankt för att kunna ta emot DC 3:or med en last på två och ett halvt ton. Rydelius, med smeknamnet "Kaggen" brukade prova om det gick att landa genom ett speciella "gångprov"(!). Visade det sig att fötterna sjönk ner för djupt kunde inte landning ske. På våren var fältet i stort sett omöjligt att använda.

Då kom passagerarna

Först när storstadstidningarna Aftonbladet, Aftontidningen och Expressen började flyga ut sina kvällsupplagor, öppnades en möjlighet till passagerartrafik. I början flög bland annat ovan nämnde Ahrenberg kvällstidningar med sitt pontonförsedda plan till Spexhultasjön vid Nässjö och därifrån vidareberfodrades tidningarna med tåg.

Men den 3 juni 1949 kom de första tidningsplanen och sedan ökade omfattningen snabbt. I början tog man på återfärden till Stockholm med sig passagerare därmed hade man startat användningen av flygfältet för passagerartrafik, 14 år efter dess iordningsställande. Från början flög man med en flygplanstyp som hette Lockheed Lodestar, en mycket olycksdrabbad flygplanstyp som var inblandad i två tragiska dödsolyckor vid Jönköping, men så småningom översvämmades marknaden av billiga Douglas Dakota, mera känd som DC 3.

Trolig nödlandning

Bilden föreställer dock, tror jag, inte ett civilt flygplan. Framför den mycket enkla hangaren på gamla flygfältet står en SAAB 18, använd i svenska flygvapnet dels som bombplan B 18, dels som spaningsplan S 18 och dels för torped- och minfällning T 18. Den senare blev ingen succé. Den har med allsäkerhet nödlandat i Jönköping och någon form av reparation skulle utföras. Ena motorn är täckt av en presenning. Planet var i aktiv tjänst till 1959.

Det ”gamla flygfältet”, som säkert kommer vara kvar som stadsdelsnamn om i något modifierad utsträckning, ersattes av Axamo, idag Jönköping Airport, år 1961.