Annons

Annons

Ett flertal tillfällen har jag fått frågan om detta i samband med Jönköping Förr och Nu. Eftersom jag har skrivit en artikel i Gudmundsgillets årsbok 2015 om just detta bjuder mig min lathet att återanvända en del information. Vissa, ja till och med kommunen och länsmuseets sakkunniga anser att området från Kungsgatan söderut till Karlavägen är Torpa. På detta sätt raderar man hela Söder. Mot detta opponerar jag mig och anser att Torpa skall vara den mark som omfattade Torpa gård. Ja, det heter så eller för att vara historiskt korrekt så har det hetat Jordbron Torp. Det heter det när T A Odenkrants förvärvar det 1807.

Karta del av bevisningen
Anledningen till de oklarheter som finns om framförallt den norra gränsen av Torpa finns nog att finna i en del kartmaterial. En karta över staden från 1844-45 har texten: ”TORPA EGOR hvarmed äro sammanblandad 92,5 tunnland Stadsjord, hvaromkring gränser å marken nu ej finnas, hvarföre de på kartan ej kunna redovisas, utan endast till areal innehållet i beskrifningen upptages”. Detta område ligger inom det jag idag kallar Söder, mellan Kungsgatan och Torpagatan.
Detta innebär inte att man skall väja för svårigheterna och acceptera att Torpa sträcker sig till Kungsgatan, utan jag har tagit mig friheten att titta på en del andra kartor. På bild 2 finns ett utsnitt av en karta över Jönköpings Förstad från 1875. Bilden visar den absolut sydligaste delen och bland annat visar fastigheten Norgården som hade adress Gröna gatan 43 och beboddes i min barndom av familjen Ek. På samma karta finns i nederkanten ”Torpa egor”.

Är Gränsgatan gränsen?
Tar man en modern karta, letar reda på Gröna gatan 43 och söker sig söderut till strecket på den gamla gatan finner man en gata i dagens stadsplan. Den heter Gränsgatan, min födelsegata och det är naturligtvis ingen slump att den heter så. Detta är gränsen mellan Torpa och övriga staden. Här borde gränsen gå, men kommunen har i sina officiella kartor angett Torpagatan som nordgräns. Fel, men i någon mån får väl även jag anpassa mig till verkligheten.

 

Källa
Gudmundsgillets årsbok 2015