Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktör Nikolics krönikor

Herman Nikolic
”Jag anade helvetet på jorden bakom Minsks skinande rena fasad”

För drygt ett år sedan var jag i Minsk, Belarus. Landet som nu står på randen till ett inbördeskrig. De känslor som går igenom befolkningen där förstår jag tyvärr allt för väl.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.
På ytan ser Minsk ut som den perfekta staden. Ren, säker och väl fungerande. Men hur blev den så till synes perfekt?, undrar Hall Medias redaktionella chef Herman Nikolic. Foto: Herman Nikolic/Arkiv
Öppna bild i helskärmsläge

Annons

På sätt och vis kan jag skämmas över att jag var där men inte skrev det jag skriver nu redan då. Faktum är att jag i princip inte berättade för någon utomstående att jag var i Belarus – och heller inte la upp något i sociala medier. Ett av mina barn deltog i en sportturnering som utspelade sig i huvudstaden under en veckas tid. En kanske ”once in a lifetime-chans” att få möta kvalificerat internationellt motstånd i idrotten han utövar. Trots att det ryggradsmässigt kändes fel att åka till ett land där sittande presidenten mer eller mindre betraktar landet som sitt privata gods (inklusive tjänstefolk) så åkte vi.

Redan på transfern från flygplatsen förundrades jag och de svenska reskamraterna över hur allt såg ut. Tvärtom mot vad jag sett på andra håll i Östeuropa var husfasaderna skinande och taken hela. Inte en tillstymmelse till skrot eller skräp längs med vägarna. Och vart vi än kom var servicen oklanderlig och tiderna hölls.

Annons

Annons

”Den obehagliga tanken inom en fastnade snabbt. Var är alla icke-perfekta? De som inte passar in?”

Bilden av rent och prydligt land stärktes under veckan – men med den en växande olustkänsla. Ingen graffiti eller klotter så långt ögat såg. Ingen a-lagare på parkbänken. Inga tiggare på gatan. Inte heller några sirener verkade behövas eller heller synliga poliser. Ja, vad skulle de göra? Inte ens en pappersbit fanns ju slängd på marken. Och så de idel leende människorna utan defekter runt omkring oss. Den obehagliga tanken inom en fastnade snabbt. Var är alla icke-perfekta? De som inte passar in? Den som dragit livets nitlott eller den som valt att inte följa konventionella normer om hur ett ”normalt” liv ska levas? Ingenstans fanns synlig misär – men heller ingen synlig spontanitet. Det hände inte ens att någon satte sig på en stenmur längs gatan eller på ett broräcke över floden Svislatj. Satt man så var det på anvisad plats, typ en parkbänk.

En ortodox kyrka i centrala Minsk. Trots en lång period med kommunism i landet behöver kyrkobesökarna anstränga sig för att hitta ledig plats under gudstjänsten.

Bild: Herman Nikolic

Efter en vecka i det som man skulle kunna tro var paradiset kändes det i stället som helvetet på jorden. En tillvaro utan glädje. Och min tolkning: en tillvaro byggd på rädsla. Rädsla för att vara avvikande och för att ”städas bort”.

Annons

”För innerst inne, även inom varje belarusisk polis, finns en längtan efter frihet. Det är bara rädslan som måste övervinnas för att nå den.”

Annons

Jag har svårt att glömma känslan när vi kom hem igen. Aldrig förr har jag varit så glad att se tiggaren vid Ica Kvantum eller att höra en berusad a-lagare gasta och gorma i Huskvarna Centrum. Inte glad för att de har det kämpigt och betraktas som långt ned på samhällsstegen. Men glad för att de finns, att de får existera som en del i vårt gemensamma samhälle – om så som en reflektion av vårt systems fel och brister. Men ändå, vi är i det tillsammans. Alltid.

I oktober 2000 var jag i Serbien hos mina släktingar när det landet var på väg in ett inbördeskrig. En situation otäckt lik den som råder i dagens Belarus. Jag kommer ihåg spänningarna och slitningarna i samhället, men även inom familjer där några var för Milosevic och andra emot. Jag deltog själv i levande murar som skyddade strejkande statsanställda. På vägen dit med mina kompisar fick jag välja molotovcocktail eller pistol. Vi skulle inte vika oss. Som svensk var jag betydligt mer skrajsen än mitt sällskap. De hade inget att förlora. Om de så skulle dö på kuppen så skulle Milosevic bort. Den känslan spred sig och nådde till slut armén som började visa sympatier med sin befolkning. När sedan stormningen av parlamentet i Belgrad kom den 5 oktober så öppnade poliserna leden och släppte förbi folkmassan.

Jag kan bara hoppas att något liknande nu händer i Minsk. För innerst inne, även inom varje belarusisk polis, finns en längtan efter frihet. Det är bara rädslan som måste övervinnas för att nå den.

Annons

Annons

Till toppen av sidan