Jo, jag känner också igen mig i situationen. Jag vill ha, men kan inte få. Inte allt och inte gratis i alla fall. Diskussionen om betaljournalistik har böljat fram och tillbaka i ett par år och är i dag betydligt mer nyanserad än när väldigt få ännu börjat betala för digitala nyheter. I svallvågorna av coronapandemin har den dock åter aktualiserats. Big time. Och det är inte konstigt.

För vi är mitt uppe i en tid av turbulens, förvirring och fasa. Vardagen är bortblåst och nya direktiv från myndigheterna haglar över oss. Vi följer hur många som hittills avlidit av coronaviruset, hur många som intensivvårdas på svenska sjukhus – och hur många som överlever. Arbetstillfällen försvinner, ekonomin riskerar att krascha och vår rörelsefrihet inskränks i olika grad.

I centrum för distributionen av den information som ändå gör det möjligt för oss att orientera oss – när situationen radikalt kan förändras inom loppet av några få timmar – är de svenska massmedierna. De kommersiella tidningarna såväl som public service. Trots att många journalister också är hemma sjuka så skrivs, filmas, ljudinspelas och livesänds det som aldrig förr. Invånarna konsumerar också nyheter som aldrig förr. Medierna kan nå ut brett och servera invånarna den viktiga informationen – begriplig och samlad på en och samma plats. Det är ett arbete utfört av professionella journalister, som har lön för sitt arbete.

Tji”. ”Lång näsa”. ”Kom tillbaka en annan gång”. ”Cirkulera, här finns ingenting att se” tycks budskapet vara när en artikel är låst för mig som inte är prenumerant på kvällstidningen. ”Jag känner mig blåst på konfekten. Och lite utanför.”

Det som skiljer coronanyheter från en mer vardaglig rapportering är att innehållet i förlängningen kan göra skillnad på liv och död. Då ropar många att den ska vara gratis. Vid första tanken låter det som en solklar slutsats. Alla kanske inte har råd att betala? Pensionärer, studenter och ensamstående är ofta grupper som lyfts fram av gratisivrarna.

Och det är speciella tider där många människors liv och hälsa står på spel. Att så många som möjligt nås av direktiv, råd och nulägesrapportering är av yttersta, yttersta vikt. Därmed är det lika viktigt att de svenska mediehusen överlever de här dystra tiderna. De utgör garanten för att invånarna ska vara informerade av en oberoende part. I tider av kris är det viktigare än någonsin. Men alla kommersiella mediehus är medvetna om dilemmat och tar ansvar för det på olika vis – med olika resonemang. Några tidningar har VMA-nyheter (Viktigt meddelande till allmänheten) och regeringens presskonferenser om corona öppna för alla läsare, medan andra aktörer erbjuder tidsbegränsade gratisprenumerationer på all sin journalistik under coronapandemin. Det innebär egentligen att de trogna prenumeranterna – som genom just trogna betalningar upprätthåller journalistiken – bjuder gratisläsarna på innehållet.

Hade jag inte haft förståelse för hur mediebranschen fungerar och hur journalistiken kommer till så hade kanske även jag hade gått till tidningens Facebooksida och berättat för journalisterna hur dåligt det är att inte just den nyheten som jag tyckte är superviktig är gratis. Kanske hade jag också skickat med några svordomar i kommentarsfältet och kallar tidningen för ”cynisk”.

På Hall Medias tolv nyhetssajter har vi valt en väg genom coronakrisen. I enkelhet kan man uttrycka den som så att alla coronapubliceringar som kan påverka människors väl och ve är öppna att läsa för alla. Den modellen har vi haft sedan den allra första coronapubliceringen, den om Sveriges första coronasjuka, i Jönköping den 31 januari. En slagning i vårt arkiv visar att drygt 200 av de närmare 800 artiklarna är förbehållna prenumeranterna resten, cirka 600, är tillgängliga för alla. Handlar inte de 200 artiklarna som är ”låsta” om den dödliga coronan då? Jo, men de ”låsta” artiklarna har en annan karaktär än de 70 procenten som varit öppna för alla. Det handlar om sportjobb som ”Spelare drabbad av coronaviruset”, eller näringslivsrapportering med rubriker som ”12 frågor och svar om hur privatekonomin påverkas av corona” eller ”De anställer fler i coronatider”. Helt enkelt mer nischade publiceringar som vi bedömt inte påverkar människors hälsa, eller utgör skillnaden mellan liv och död.

Men tjänar inte tidningen pengar? Säkert massor med pengar på annonser. Varför ska de ha betalt en gång till av mig? Det finns ju mängder med andra ställen där allt innehåll är gratis. Så vad ska jag ens ha tidningens artiklar till, när info finns på sociala medier och småsajter?

De allra flesta svenska tidningar kämpar sedan länge för sin överlevnad – vilket till stor del beror på att läsarna har flyttat över till digitala kanaler samtidigt som annonsörerna i högre grad har gått över till amerikanska nätjättar som Google och Facebook. I stället har betalningarna från prenumeranterna blivit det som garanterar att mediehusen kan ha journalister anställda – inte minst i våra lokalsamhällen. Tidningarna kan heller inte tvångsansluta betalande prenumeranter via skattsedeln som public service utan måste gång på gång visa att innehållet är värt att betala för. Det är det den krassa affärsmodellen kokar ned till. Utan betalande prenumeranter – ingen fri lokaljournalistik.

Under mars månad har Hall Medias lokala titlar fått drygt 1 000 nya digitala prenumeranter – trots att de flesta nyheterna om corona inte kräver någon prenumeration. Det ser jag som ett statement från invånarna – lokaltidningens roll anses så viktig att man som medborgare och medmänniska vill vara med och bidra. Det gör oss stolta och ger oss ännu mer energi att utföra vårt uppdrag i läsarnas tjänst. Och prenumerationspengarna stannar här, i lokalsamhället, och används framförallt till lokala arbetstillfällen. Så, du som ännu inte har en prenumeration – fundera på hur ditt lokalsamhälle skulle se ut utan dina lokala journalister och deras faktakollade och trovärdiga rapportering?

Och du som redan betalar för en prenumeration – sträck på dig, för du gör en viktig insats. För dig själv, för dina medmänniskor och för samhället i stort.