Jag blev jublande glad av den enkla, vardagliga händelsen. Jag fick ta en okänd människa i hand, och jag stod där alldeles perplex, överrumplad, överväldigad, tagen, nästan tårögd. Var det så här det kändes, att umgås utan att vara rädda för varandra? Själv hasplade jag ur mig något osammanhängande om att herregud, tar du mig i hand, jag har nästan glömt hur man gjorde, och jösses så skönt det var att känna din för mig alldeles nya hand i min! Hon skrattade och sa att hon är dubbelvaccinerad, riskgrupp, du vet. Så var vi nere på jorden igen. I pandemins vardag. Men isen var bruten och vi kunde mötas. På riktigt.