Skolverket gör rätt som drar tillbaka ett stödmaterial där elever skulle debattera och söka bevis för att Förintelsen inte ägt rum. Övningen var tänkt att användas för att lära ut källkritik inom historieämnet. I materialet beskrev Skolverket Förintelsen som en kontroversiell fråga, vilket väckte kritik när det avslöjades av Aftonbladet (13/10).

För Förintelsen är ju inte en kontroversiell händelse ur ett källkritiskt perspektiv. Tvärt om är det få historiska händelser som är så väl dokumenterade. Det finns fortfarande tusentals personer i livet som har egna upplevelser av Förintelsen. Fysiska kvarlevor som byggnader, föremål och gravar finns över hela Central- och Östeuropa. Till det kan läggas tiotusentals bevarade ögonvittnesskildringar från både offer och förövare. Sedan krigsslutet och fram till i dag har det ständigt pågått rättegångar. Nu i oktober står till exempel en 100-årig före detta lägervakt åtalad i Tyskland.

Ingen seriös historiker ser Förintelsens verklighet som kontroversiell. Men det säger sig Skolverket inte heller ha menat. I en intervju med tidningen Skolvärlden förklarar en enhetschefen på myndighetens Läroplansavdelning att ordet kontroversiell syftar på den kontrovers som kan uppstå i klassrummet när frågan diskuteras (14/10). Och tyvärr finns det skäl att misstänka att sådana kontroverser är vanliga.

Brottsförebyggande rådet har gjort en sammanställning av undersökningar om antisemitism bland ungdomar i Sverige (Bra 2019:4). Bilden är nedslående. Antisemitiska åsikter har åter blivit vanliga och verkar inte heller vara i avtagande. Det är ju bland annat en av anledningarna till det internationella möte om antisemitism som statsminister Stefan Löfven (S) i veckan stod värd för i Malmö.

Frågan är om övningar i källkritik inom historieämnets ram är rätt plats att ta debatten mot antisemitismen. Ett svar är förstås att det alltid är rätt att konfrontera sådana åsikter. Men det finns också en risk att tilltron till historieämnet skadas om det görs till en arena för helt ovetenskapliga debatter. Likaså kan konspirationsteorierna få oförtjänt glimmer av auktoritet när de får vara utgångspunkt för diskussioner om historisk källkritik. Inte minst måste det vara upprörande för elever med egen anknytning till Förintelsen att behöva vara med om ett sådant skådespel. Ordet ”kränkt” skulle för ovanlighetens skull vara påkallat.

Idén att debattera huruvida Förintelsen verkligen inträffat har ytterst sin orsak i en märklig syn på kunskap. Skolan ska inte syssla med korvstoppning, brukar det heta. I stället ska den engagera eleverna att ta ställning och formulera argument. Men just företeelser som förintelseförnekande påminner om att skolans uppgift också måste vara att fostra goda medborgare genom att överföra kunskaper. I en fungerande kunskapsskola hade förintelsens verklighet inte blivit föremål för debatt.

Mathias Bred

Politisk redaktör Svenska Nyhetsbyrån