Den smyger sig på, och sedan är den plötsligt här: Hösten. Snålblåsten viner, löven faller och tidigare stolta trädkronor blir kala. Träd och buskage böjer sig lättare när det blåser och stormar. Kvar blir endast ett brunt skelett av kvistar, grenar och tysta stammar med plågad bark och ärrad yta.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro är hösten och vintern en torr säsong, allt regn och snö till trots. Medan marken blir frusen går rötterna i dvala då vattnet hindras från att nå träden. Vintertorkan tvingar träden till energibesparing. Fotosyntesen sätts i malpåse när vattnet och solens energi försvinner och löven berövas sin näring. Klorofyllet, som färgar löven gröna, bryts ner och upphör produceras när solens strålar befinner sig annorstädes och ersätts i stället av det gula pigmentet karotinoid.

Från grönt till gult, och slutligen krasande brunt då lövens bladskiva, skaft, fot och nerver förtvinar och pulvriseras innan det blir till grötig, utslätad brungrå gegga.

Säsongernas cirkel är alltså avhängigt näring. Utan den kan inget blomstra. Inte träd, inte löv, ej heller frihetlig politik.

På torsdag inleds Moderaternas stämma i Helsingborg. Sundets pärla ikläder sig, likt partiet det härbärgerar, sin höstskrud. Mörkt, tungt, oförlåtligt.

Under onsdagen värmde Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson, upp inför kongressen med en intervju i SVT:s intervjuprogram 30 minuter. Svantesson hävdar numera att hon aldrig egentligen tyckt att Sverigedemokraterna fört sig med rasistisk politik. Finansministerkandidaten ångrar att hon kallade partiet rasistiskt, blott en dag efter att partiledaren Ulf Kristersson menade att det inte var hans problem att det förekommer rasism hos Moderaternas nya samarbetspartner. Så sent som i förra veckan avslöjades flera tjänstemän i SD:s riksdagskansli med att ha varit aktiva inom högerextremistiska kretsar. För Moderaterna är allt förlåtet.

Det smyger sig på, och sedan är den plötsligt här: Det politiska förfallet. Makthungern vinner, tidigare löften faller och stolta bastioner som stått emot föraktfull kollektivisering av människor, individer, kläs av och blir kala. Partiet och dess moderata politiker böjer sig lättare när det blåser och stormar åt höger. Kvar blir endast ett brunt skelett av sverigedemokrater, unken nationalism och tysta interna kritiker med plågade samveten och ärrade kompasser.

Ett parti som är värderingsmässigt avlövat. Kvar blir det bruna. Och nästa höst är det val. Löven, bruna och döende, faller även då. Och med det, borgerlighetens forna anständighet.