Annons
Vidare till jnytt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nikolic: Det är vår plikt att se rödingarna leka i hamnen nästa höst - i en coronafri stad

 
Chefredaktör Nikolics krönikor
Visa alla artiklar

”Det är vår förbannade plikt att göra allt vi kan för att så många människor som möjligt nästa höst ska kunna se rödingarna i Huskvarna hamn. Där kan vi, var och en, fortfarande göra skillnad” skriver Herman Nikolic i en krönika.

Uttråkad. Sociala livet är nedkrympt till ett minimum. Inget kompishäng, inga afterworks, ingen padel eller umgänge utanför familjen. Går en sväng för ett avbrott i allt. Grått, grått, grått. Finns det andra färger ens?

Ingen jag ser verkar särskilt uppåt vad jag kan uttolka. Undra på det. Även om vi alla egentligen nog fattade att det skulle komma, så blev de här dagarna tidpunkten då coronan plötsligt var tillbaka med full kraft. För yngsta dottern som levt med skitpandemin under nästan en sjättedel av sin existens är covid-19 lika naturlig som årstiderna. Och det är bara att erkänna att det började bli vardag även för oss som är medelålders vuxna. Så pass mycket att vi under sommaren kändes oss oövervinnliga och glömde av sjukdomens dödliga hot. Kanske ville vi inte – eller orkade inte – se sanningen? Att den skulle slå till igen.

Medan jag går längs med kajens träplankor och rannsakar mig själv och min strutsoida sida blir jag uppringd av en läsare. ”Hallå, det är ändå söndag” tänker jag. Hon talar med pigg men raspig röst. Och hon har synpunkter på tidningen. Texten har blivit mindre får jag veta. Bilderna större och rubrikerna för braskande. Det var bättre förr. Vi resonerar kring det en stund. ”Smaken är som baken...” försöker jag. Vilket hon inte köper. ”Jag har prenumererat sedan 50-talet så jag har nog lite bättre koll än du på det här området”. 


När vi snackar ser jag en krusning i vattnet. Jag kliver fram en bit – med luren kvar vid örat. Läsarens röst försvinner bort när jag koncentrerat kisar genom ytan. Där. En av höstens lekande rödingar. Står,  liksom svävar, i vattnet – bara någon meter framför mig. Vacker. Fridfull och i färg. Illröd.



Den kritiske läsarens röst börjar nå mig igen. Med sina argument – byggda på mer än halvsekellång erfarenhet av tidningsläsning – skär hon itu mitt och fiskens magiska ögonblick. Precis när jag funderar på att påpeka att det faktiskt är helg byter hon ton, till den som min farmor brukade ha när bullarna var på väg att dukas fram – trots att man kommit hem för sent från gården. ”Du, det är inte hela världen. I min ålder är man tacksam för varje dag man får. Inte minst nu med Coronan som härjar är jag glad att vara vid liv.”

I det stora hela kommer coronan att vara en parentes i historien.

”Liv. Alldeles för många har redan förlorats i sjukdomen som präglat vår tillvaro under snart ett års tid. Min längtan efter padel känns... skämmigt oviktig, pluttig i skenet av hennes tacksamhet över en ny dag. Men människan glömmer snabbt. I det stora hela kommer coronan att vara en parentes i historien. Ett par rader i skolböckerna och några avhandlingar på universiteten om virusets ekonomiska påverkan. Någon får säkert omtenta. Det känns obegripligt, nästan kränkande, med tanke på det monstruösa inflytande sjukdomen har på hela generationer. Jag tar i tanken fram pekpinnen: ”En väldigt ond och omfattande parentes” vill jag framhålla för framtidens skolbarn. Men de hör mig naturligtvis inte.


En skur novemberregn träffar mig i ansiktet. Jag ser på rödingen igen. Den tröstar mig på ett vemodigt sätt. Business as usual – det som jag sällan uppskattat men nu innerligt önskar tillbaka. Trots allt kaos här uppe så är allt som vanligt, där under ytan. Som varje höst sedan inlandsisen drog sig tillbaka är rödingen på plats för att göra sin grej. Och den kommer att komma nästa år också. Och året efter det. Och säkerligen året efter det.

Sorgligt nog gäller inte samma för oss människor. Alla vi kommer inte att vara med till rödingleken nästa år. Men det är vår förbannade plikt att göra allt vi kan för att så många människor som möjligt ska kunna se rödingarna i Huskvarna hamn nästa höst. Där kan vi var och en fortfarande göra skillnad. Men för att få tillbaka vardagen – måste vi avstå den. Ett tag. För bättre tider kommer förr eller senare. När de kommer beror på dig och mig. Rödingen däremot, den kan vi lita på.