Annons
Vidare till jnytt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Öppet vittnesmål ifrån Covid-19:s intensivvårdsavdelning

Jag har precis avslutat mitt arbetspass på kohortenheten som bedriver intensivvård under Covid 19 pandemin på länssjukhuset Ryhov, Jönköping.

Jag är allt annat än nöjd med min prestation.

Jag är en människa med höga ambitioner och är väldigt stolt över mitt yrkesval, men nu vet jag inte längre. Just nu jobbar vi under ett schema som för min del kommer att innebära 12/13 helger under denna vår och försommar. Jag jobbar fem till sex dagar i veckan med en dags återhämtning, om jag har tur har jag ett par två dagars sammanhängande ledighet. I skrivandes stund har jag precis fått reda på att min beviljade fyra veckors semester i sommar är nedkortad, då jag redan nu är schemalagd hela min första semestervecka. Det ryktas också att de övriga tre veckorna kan bara bli av om patientantalet minskar till fyra patienter på Covid IVA.

Jag började min karriär inom vården som vårdbiträde sommaren 2007, därefter har jag utbildat mig till sjuksköterska och sedan avlagt en magisterexamen inom intensivvård juni 2014. Därefter har jag utbildat mig på internationell nivå till instruktör i avancerad hjärt-och lungräddning enligt det europeiska rådets riktlinjer.

Jag har sedan dag ett älskat mitt jobb på intensiven.

Ett jobb som innebär att jag ger av mig själv men även givit mig så mycket tillbaka.

Jag är välutbildad och driven men jag är inte livegen.

När jag gick på mitt arbetspass imorse som salsansvarig intensivvårdssjuksköterska för fyra svårt sjuka intensivvårdspatienter, var jag den enda ordinarie personal ifrån min enhet, IVA. Resten av mina kollegor bestod av specialistutbildade sjuksköterskor/undersköterskor inom anestesi eller operation. En del av de har aldrig varit verksamma inom sjukhuset utan har jobbat inom ambulanssjukvården.

Hela dagen har jag haft som ambition att sätta upp den piggaste patienten i en stol så att hen skulle få ringa hem till sin familj, men under hela mitt arbetspass har jag blivit avbruten för att min expertis har behövts mer någon annanstans för liv går före omvårdnad.

Under arbetspassets gång kom det in ytterligare två patienter som behövde livsuppehållande insatser, samtidigt som jag och mina kollegor vårdade de andra svårt sjuka patienterna. Våra händer och ben räckte inte till. Det spelade ingen roll hur fort jag än sprang eller hur effektivt jag än försökte att administrera läkemedel, jag hann inte med att göra allt som hade behövts göras.

Detta krig som vi står mitt i är värre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det skär i mitt hjärta att i slutet av passet behöva gå ut ifrån salen utan att ha fullföljt min ambition som hade betytt så mycket för många människor. Att då få höra ifrån regionens ledning att vi borde jobba effektivare, visar på hur lite insatt regionens ledning är i den vård vi bedriver. Det visar även på hur lite empati de har för patienterna och för deras närstående.

Dagligen utsätts jag för etisk, psykisk och fysisk stress, som slutligen kommer att äta upp mig inifrån, och för detta får jag inget extra betalt eftersom det är ett extremt läge.

Stressen gör mig sömnlös och orolig. Orolig för hur patienterna har det men också för mina kollegor som är på bristningsgräsen till kollaps. Jag har fått fysiska symtom såsom stresseksem och hjärtklappning, än så länge inte så allvarliga så att jag behöver läkemedels behandla men jag vet att det finns kollegor som har fått mediciner utskrivna för högt blodtryck och extraslag.

Jag fyller 33 år i sommar och har många arbetsår framför mig, men Covid19 förtar mina barn sin mamma, min sambo sin flickvän och mina föräldrar sin dotter, men den förtar även Jönköpings invånare en duktig intensivvårdssjuksköterska.

Trots allt är det är inte synd om mig, jag får gå hem vid slutet av arbetspasset men det får inte patienterna...

Jag är oerhört besviken på region Jönköpings ledning som inte värderar våra insatser och de uppoffringar som jag och mina kollegor gör för Jönköpings invånare.

Att inte dyka upp på avtalade möten för att diskutera och förhandla om våra ersättningar och semester är skamligt. Det är rent utsagt fruktansvärt nedvärderande och kränkande.

Det är inte en attraktiv arbetsgivare i ett attraktivt län och definitivt inte ett bra liv.

Hälsningar

Emma Wallin, specialistsjuksköterska inom intensivvård

Region Jönköpings anställd sedan 10 år tillbaka.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel