Annons
Vidare till jnytt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Snälla - ge oss vår utbildning tillbaka

Jag kan med allra största säkerhet intyga att varenda gymnasieelev i Jönköpings kommun är arg.

Nej, vi är inte arga. Vi är besvikna, upprörda och i total misär, för att beskriva min personliga känsla. Min första reaktion till eventuell distansundervisning i höst för gymnasieelever i Jönköpings kommun var bara stress, ångest och jag brast panikslaget ut i gråt.

Efter två långa månaderna med ”tillfällig” distansundervisning i våras var skolstarten det som gav mig motivationen för höstterminen. Jag, som många andra, har börjat se undervisningen på ett helt annat sätt när vi insett att distansundervisning inte funkar för någon. Hör ni mig? Inte för någon!

Jag lärde mig knappt något och att kalla det komplettering för den undervisning jag var lovad gör mig rasande. Sekunden beskedet kom om distans även i höst skrev jag till alla mina klasskompisar, alla är arga och alla gråter. Det är hopplösa tårar för vi får aldrig tillbaka vår gymnasietid och förhoppningarna om en stabil skolgång. Jag känner mig sviken och lurad.

Enligt mig borde utbildning för den kommande generationen vara första prioritering. Att det är överbefolkade bussar som är det avgörande argumentet för att jag förlorar den utbildningen jag har rätt till är absurt, BUSSAR?!

Ni öppnar alltså allt i Sverige förutom skolorna och sätter stopp för mitt lärande för att det finns risk för smittspridning på bussar? Sätt in fler bussar eller speciella skolbussar, är det för mycket begärt för att inte förlora min rättighet till utbildning?

I kollektivtrafiken märker jag knappt någon skillnad av mängden folk mot innan Corona. Jag är även övertygad om att alla kan ha överseende med att äta utspritt i skolmatsalar eller som take-away om vi bara får en chans att först FÅ komma ända till skolmatsalen.

Jag förstår att det är en svår situation vi är i och att alla måste ta ansvar eftersom folk dör av denna smittspridning, jag förstår detta samhällsproblem. Men gymnasieelever är inte de i riskzonen, men vi drabbas trots det mer än vi borde. Vår utbildning faller ur synhåll och vi har ingen makt över huvud taget, INGEN.

Där har du ett samhällsproblem att bita i. Det är i frustration och maktlöshet jag skriver det här då jag känner att ni inte lyssnar. Jag vet vad jag har rätt till och jag vet vad jag behöver och ni verkar tro att distansundervisning är svaret.

Jag ber. Jag ber för mig, för mina klasskamrater, jag ber för hela nästkommande generation att vår utbildning ska få ske. Inte på distans, det funkar inte.

Stina Axelsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel