Annons
Vidare till jnytt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till regionledningen, regionpolitiker och Region Jönköpings invånare

Jag har varit färdig sjuksköterska sedan i början av 2011 och färdig specialistsjuksköterska inom intensivvård sedan i mitten av 2017. Fyra års studier på universitetet – erfarenheter och en specialistkompetens som är högaktuell under pågående pandemi. Däremot en kompetens som inte verkar ha stor betydelse för vår regionledning då den fortsatt vägrar att diskutera någon kompensation för att vi har fått skjuta på vår semester och vi har fått bryta vår redan beviljade fyraveckorsledighet. Till vilket pris? Kollegor som sjukskrivit sig, kollegor som pratar om att säga upp sig, kollegor som tappat arbetsgnistan och kollegor som har fått ge upp sitt privatliv. Ska Region Jönköping ha kvar en fungerande intensivvård är det dags att vakna nu och kompensera oss för vad vi har fått offra.

I mitt specialistområde som intensivvårdssjuksköterska ingår det att vårda svårt sjuka patienter i akuta och komplexa situationer i en högteknologisk arbetsmiljö. Det var i december 2019 som vi först hörde talas om covid-19-patienterna och jag hade aldrig kunnat tänka mig att vi skulle stå i frontlinjen för en av de värsta pandemierna i modern tid. I mitten av mars öppnades covid-intensiven på Länssjukhuset Ryhov och därefter har det känts som vi har levt i en overklig bubbla. Det var stort när första covid-19-patienten överflyttades från infektionsavdelningen till covid-intensiven, som då låg i barnuppvakningsavdelningens lokaler. Men, det var bara lugnet före stormen för snart var det fler och fler patienter som sökte vård för svåra andningsproblem. Trots förberedelser av vårdplatser upplevde jag att det var kaos från dag ett och bemanningen var minst sagt bristfällig. Initialt var det speciellt att vårda den här patientgruppen för ingen visste något om sjukdomsförloppet och att det skulle komma att krävas snabba intensivvårdsåtgärder då patienterna försämrades hastigt. Likaså att det skulle krävas veckor av respiratorbehandling för dessa patienter, mer än normalt, innan man kunde se att förloppet vände till det bättre. I princip alla patienter har behövt vändas till bukläge till och från för att optimera andningen – en åtgärd som kräver mer personalresurser än normalt. Vi kunde arbeta på covid-intensiven i fem till sex timmar i taget. Vissa kollegor kunde till och med vara på isoleringssalen ett helt arbetspass med ytterst begränsade möjligheter till att dricka, äta eller gå på toaletten. Inte sällan, efter flera timmar i full mundering - det vill säga andningsmask, visir och långärmade förkläden - kom man ut från salen, genomsvettig och med märken i ansiktet efter andningsskyddet. Tryckskador som kunde vara kvar i flera timmar efter att man lämnat salen. En del kollegor har fått sår över näsryggen, andra har fått känselbortfall på näsan.

Till en början fanns ingen tydlig struktur i hur vi skulle avlösa varandra på covid-salen och ingen personell resurs som koordinerade den personal som fanns. Vid den tidpunkten sprang vi mellan ”vanliga” intensivvårdsavdelningen och covid-intensiven då det saknades såväl medicinsk utrustning som omvårdnadsmaterial och andra läkemedel i de lokalerna där patienterna vårdades. Man började inse att det kommer att krävas mer personal för att ta hand om covid-19-patienterna i takt med att patientinläggningarna ökade. Tanken var att operationspersonal, både operations- och narkossjuksköterskor samt operations- och narkosundersköterskor, skulle få så kallad bredvidgång på intensivvårdsavdelningen innan de var redo att börja arbeta på covid-intensiven. Den här bredvidgången var nästintill obefintlig. Några hann göra några få pass medan större delen av personalen aldrig satte sin fot inne på intensivvårdsavdelningen. Istället blev de mer eller mindre inkastade på covid-intensiven för att börja ta hand om svårt sjuka intensivvårdspatienter. Jag är glad över att ha fått nya kollegor från operation och från flertalet andra avdelningar och jag är så imponerad över hur många funnit sig i sin nya arbetssituation, men de har inte haft det lätt. Många har beskrivit ångest, magont och oro över att behöva ta hand om en patientgrupp de inte har någon erfarenhet av. Jag har ansvarat för att utbilda personal inne på covid-salen, i en arbetsmiljö som var allt annat än optimal, samtidigt som jag har haft ansvar för två till fyra patienter. Att lära upp en kollega som aldrig arbetat med intensivvårdspatienter tidigare, samtidigt som jag ska ha kontroll över patienternas vitala parametrar, läkemedelstillförsel och medicinskteknisk utrustning samt ge en god omvårdnad, har varit allt annat än lätt. Det är så många gånger som jag känt att jag inte hunnit med mina patienter, att jag inte hunnit göra ett tillräckligt gott arbete under mitt arbetspass. Den etiska stressen gör sig ständigt påmind och ångesten är tung när man går hem från arbetet för att man hela tiden går igenom om det är något man glömt.

Allt eftersom det blev mer patienter och vi flyttade in på daguppvakningens lokaler blev det en tydligare struktur med läkemedelsförråd samt större förråd med allt vi kunde tänkas behöva. Operationspersonal tillsattes som koordinatorer, det blev en tydligare personalfördelning och ett tydligare schema för hur länge man skulle vara inne på covid-intensiven innan man blev avlöst. Det har varit ett stadigt flöde av patienter sedan vi flyttade in i de lokalerna och trots bättre struktur har stressen varit hög. En enorm stress ligger också i förändrade scheman. Vi byter arbetspass och ibland även arbetsplatser. Vi tar extrapass på våra lediga dagar och ibland dubbelpass för att täcka behovet av specialistutbildade sjuksköterskor. Föregående månad arbetade jag närmare 50 timmar övertid, det vill säga mer än en normal arbetsvecka extra. Återhämtningen mellan nätterna har i princip varit icke existerande och att arbeta helg känns nuförtiden mer som regel än undantag. Ändrade arbetstider har tagit tid från fritid och familj. Jag spenderar ytterst lite tid hemma och känner att mina relationer blir lidande. När jag väl är ledig är energinivån minimal och det är sällan jag orkar ta mig för vardagliga ting. Stress och bristen på återhämtning har gett sig tillkänna i form av utslag i ansiktet, matthet i kroppen och muskelsmärta.

När vi gav oss in i det här var alla enade och det fanns en energi i arbetsgruppen att ”vi klarar det här tillsammans”. Allt eftersom har jag börjat se hur den där kämpaglöden börjat slockna i mina kollegors ögon och uppgivenheten är ett faktum. När jag pratar med kollegor på arbetet om prognosen för covid-intensiven får jag svaret att vi kan behöva ha avdelningen öppen i minst ett år framåt. Det känns tungt att ens tänka den tanken när kroppen redan börjar ge varningssignaler. Då vet vi att det dessutom finns ett operationsberg som väntar för oss operations- och intensivvårdspersonal. Hur kommer vi någonsin att orka ta oss an det här efter den här våren och kommande sommaren? Flera av mina kollegor har varit tvungna att sjukskriva sig – och är sjukskrivna i detta nu - för olika stressymptom och det lär inte stanna där om vi inte får den återhämtning som vi behöver. Risken är att det kommer bli fler långtidssjukskrivningar eller att personalen börjar se sig om efter annat arbete hos en mer attraktiv arbetsgivare som månar om sin personal.

Tystnaden från regionledningen gällande frågor kring semester och kompensation för bruten semester är något som har skapat mycket frustration och uppgivenhet hos personalen. Jag upplever att det saknas förståelse för vikten av återhämtning. Vi har tidigt varnat och uttryckt vår oro för hur vi ska klara av den här situationen, dels i ett öppet brev till regionledningen och regionpolitiker, dels till media. Ett svar vi fortfarande väntar på, både från er politiker och från er i regionledningen. För knappt en vecka sedan fick vi ett schema för nästkommande tre veckor, det släpptes fyra dagar innan den nya schemaperioden skulle börja. Varför finns det inte en bättre framförhållning än så? Hur ska jag kunna planera mitt liv utanför arbetet? Något semesterschema har vi inte sett ännu, men vi vet utifrån det senaste schemat att man redan beslutat att flytta på första veckan i den redan beviljade semestern som ligger veckorna 25–28. Den senaste informationen vi fick från klinikledningen visar att man siktar på att alla ska få 3 veckor + 1 vecka som sträcker sig ända fram till september. Det här baserat på att vi ska ha fyra covid-patienter på IVA i slutet av juni. En siffra vi inte varit i närheten av än. Det innebär att det kanske dras in ytterligare semesterveckor med kort varsel. Jag är beviljad fyra veckors sammanhängande semester, inte tre veckor plus en. Det här har inte blivit förhandlat med vårdförbundet och det är helt enkelt inte acceptabelt att inte kompensera oss medarbetare i den här situationen. Jag har svårigheter att se att vi kommer ha möjlighet att få utlovad semester i augusti och september. Troligtvis på grund av att vi kommer återuppta operationsverksamheten i större omfattning och då ska vi på operations- och intensivvårdsavdelningen ta hand om de patienterna såväl som vår ”vanliga” intensivvårdsavdelning och covid-intensiv.

Jag och mina kollegor är väl medvetna om den speciella situationen vi befinner oss i och förstår att vi sitter inne på en kompetens som är svår att ersätta. Vår insats är avgörande för att kunna garantera en hälso- och sjukvård som fortsätter ta hand svårt sjuka intensivvårdspatienter. Ska vi behöva arbeta mer under sommaren för att lösa bemanningsfrågan vill jag inte göra det utan kompensation. Jag kräver ersättning för den framflyttade semesterveckan och för avsaknad kring semesterbesked. Kjell Ivarsson har pratat i media om dialog med medarbetare och våra närmaste chefer kring det här - en dialog som helt saknas, och Vårdförbundet har överhuvudtaget inte varit inblandat i beslut kring semesterveckorna. Jag vet inte om det blir tre lediga veckor eller en vecka i nuläget för det verkar som att regionledningen vill vänta in i det sista för att se hur beläggningen ser ut. Jag kan ärligt säga att det inte är arbetet – att spendera flera timmar i andningsmask och varm skyddsutrustning – som drar mest energi. Det är istället regionledningens fullständiga brist på information och dialog med oss medarbetare som gör att jag också börjar tappa arbetsgnistan. Likaså bristen på respekt för oss när man, utan att informera övriga deltagande eller bestämma ett nytt möte, inte ens dyker upp på centralt samverkansmöte där semestrar och scheman ska diskuteras med bland annat Vårdförbundet.

Vi har under tre månader ställt upp för att kunna ge våra patienter den bästa sjukvården och verkligen pressat oss till det yttersta. Det krävs ett långsiktigt tänk i situationen vi befinner oss i, men utan återhämtning och rimlig ersättning ser jag inte att det kommer vara hållbart i längden. Det känns orimligt att vi ska riskera vår egen hälsa för regionens skull. Så det är dags att ta diskussionen och situationen på allvar.

Vi har ställt upp för er, nu är det dags att ni ställer upp för oss.

Mvh

Isabelle Briland

Intensivvårdssjuksköterska

Länssjukhuset Ryhov

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel