Förr var medverkan i lokaltidningen en ganska förgänglig historia. Artikeln om dig lästes i samband med att tidningen damp ner i brevlådan – men snart därpå förpassades ögonblicket då man fick ”vara med i tidningen” till historien - och levde enbart vidare i redaktionens egna arkiv eller kanske som ett urklipp bakom en magnet hemma på kylskåpet, som ett minne.

Nu finns du kvar – och är sökbar för vem som helst via tidningarnas egna sajter eller de stora sökmotorerna. Genom en enkel googling kan exempelvis den nybakade studenten hitta bilden från sin allra första skoldag – och en politiker som gjort ny karriär kan få fram intervjun med det där citatet som hen kanske inte var helt stolt över. I det ena fallet leder söket fram till något fint, i det andra till något man helst vill glömma – och vad man tycker om att ens digitala historia blivit så tillgänglig varierar förstås.

Viljan att sudda ut sina digitala fotspår har, upplever jag, blivit allt större. Vi på Hall Media får numera ofta kontakt med läsare som ber oss att radera äldre artiklar där vederbörande har förekommit. Anledningarna är lika många som personerna – men kan handla om allt från att man inte gillar sin frisyr på en bild till att man numera lever under hot.

I de allra flesta fallen får frågeställaren faktiskt ett nej till svar. Det din lokaltidning publicerar blir nämligen på sitt sätt en del av lokalhistorien. Vad människor har gjort, sagt och bidragit till formar tillsammans ett tidsdokument som ger en värdefull tillbakablick på vårt samhälle. Att radera enstaka pusselbitar ur vårt förflutna utgör faktiskt ett slags historierevisionism – vi tar bort något som var viktigt och läsvärt då för att det känns pinsamt eller opassande nu.

Förändring är dock naturlig – vi byter jobb, startar och avslutar verksamheter, fattar livsavgörande beslut, ändrar på vårt utseende och flyttar till nya orter. Tillsammans bygger alla dessa rapporter, bilder och nedslag som tidningen har gjort genom åren något fint – som är värt att bevara snarare än radera.

När vi går läsaren till mötes – vilket sker i enstaka fall – beror det ofta på att personen i fråga på något sätt far illa av den tidigare publiceringen. Ofta är argumenten beklagansvärda – det kan handla om situationer där någon lever med skyddad identitet och är rädd för att bli identifierad via den gamla nyhetsartikeln – eller att någon som bytt kön faktiskt trakasseras för att vederbörande finns på bild som någon hen inte längre är.

Det krävs alltså starka skäl – och alltid ett beslut från ansvarig utgivare – för att vi ska radera äldre publiceringar. Att man inte gillar en bild eller exempelvis inte vill synas som tidigare kaféägare bara för att man nu har blivit direktör räcker alltså inte.

Under sommaren fick jag en fråga om just de här bedömningarna från tidningen Vägen Ut, som ges ut av Kris, Kriminellas revansch i samhället. Journalisten vände sig till ett flertal utgivare för att få veta hur vi skulle svara om en person med ett kriminellt förflutet önskade att artiklar om vederbörandes historia skulle tas bort från våra digitala arkiv – för att personen i fråga startat ett nytt liv och vill söka jobb.

Jag gör alltid bedömningen utifrån varje enskilt fall och svarade därför varken ja eller nej – vi har ingen generell policy som beskriver hur vi agerar vid den här sortens fråga - men beskrev för journalisten att besluten ofta är svåra att fatta.

För det är de – jag har alltid full respekt för att frågan ställs, oavsett vad anledningen till den är. Givetvis förstår jag att ens tidigare historia kan vara problematisk i nutid för var och en, inte minst om man söker jobb och vet att en möjlig arbetsgivare lätt kan blotta något ur ens förflutna som man bara vill lägga bakom sig. Dock hoppas jag att var och en förstår att vi alla förändras – och kan fatta nya beslut om våra liv. Vår historia är viktig men behöver inte nödvändigtvis definiera oss flera år senare.

Tanken om att vi genom den här restriktiviteten sätter oss till doms över människors liv kanske dyker upp hos en och annan. Vad spelar en liten artikel egentligen för roll för eftervärlden, kanske någon också frågar sig. Men ibland måste breda principer få ge riktning även gällande små detaljer.

Lokaltidningens uppdrag är och har alltid varit att skildra och granska lokalsamhället – och att radera delar av vad vi åstadkommit känns som ett märkligt avsteg från vår ambition att alltid berätta så mycket som möjligt. Varje publicering är en del av den strävan – och även om nyhetsvärdet i en historia med tiden falnar kommer den aldrig att bli värdelös.