Annons

Skådespelarna Rolf Uno och Emil Forselius spelar en och samma person men på olika steg på ålderstrappan. De möts i mitten för att sedan åldras och föryngras parallellt. Emellanåt möts de och förmanar och förbannar varandra.

Ålderstrappan är verkligen en mångbottnad pjäs och väcker en hel del tankar. Hur skulle det egentligen vara om man kunde möta sig själv i yngre upplaga och försöka förhindra de misstag som man vet att man kommer att begå senare? Å ena sidan väldigt lockande, å andra sidan enormt skrämmande. Oavsett, en bra story för en teaterföreställning.

Rolf Uno och Emil Forselius är skickliga aktörer och hanterar den ibland snåriga dialogen där sensmoralerna avlöser varandra. Emellanåt brister de ut i sång vilket är ett av de få minustecknen. Forselius har mer kropp (och vilken kropp sen) än sångröst och sångnumren känns överflödiga. Det jag framförallt tycker om är enkelheten, den spartanska scenografin och den akustiska halvtysta gitarrmusiken, som låter replikerna få bära. Och bär gör de. Över åldersgränser, mot livet och mot döden.

En extra bro för programmen som delades ut i orangea kuvert.