Annons

Loney Dear och Sinfoniettan, en udda korsbefruktning där ett och ett blir minst fyra. Jag är svag för blåskomp, jag har en stor förkärlek till stråkar, jag är barnsligt förtjust i xylofon (vibrafon i det här fallet) och jag är förälskad i singer/song writers med stora gitarrer. Ikväll fick jag allting på en gång. Därtill finstämda countrydoftande melodier och vackra texter som letar sig in i vrår man inte visste fanns, tillsammans med en samling skarpa proffsmusiker med kvalitetsstämplad fingertoppskänsla. Lyrisk är en underdrift.

Emil "Loney Dear" Svanängen ger än en gång bevis på total musikalisk naturbegåvning. Jag misstänker att han repeterat men förmodligen skulle han vara lika fantastiskt bra om han blev väckt mitt i natten och beordrad att giga. Sinfoniettan är förstås inte lika spontant häpnadsväckande men även de bidrar oklanderligt till denna magiska afton på Jönköpings Teater.

Loney Dear och Sinfoniettan. En engångsföreteelse, sa någon. Men låt det för Guds skull upprepas. Många gånger.