Annons

Uppfinningar från 1800-talet ser i dag ganska löjliga ut och det kan nu för tiden vara svårt att inse vad de var till för. Likadant är det med 80-talets synthsound. På den tiden var det nytt och fräscht och ansågs vara framtiden för rockmusiken. Alla använde det, från de stora dinosaurierna Stones, Dylan och Paul McCartney till 80-talsikoner som Bon Jovi, Europe och Journey.
Sett med snart 30 års perspektiv var det inte särskilt bra. Stora delar av 80-talets rockmusik anses idag av de flesta kännare vara den bittraste och tråkigaste perioden inom populärmusiken någonsin.

Absolut modigt
Under 90-talet skedde ett uppvaknande och efter millennieskiftet har den moderna rocken hittat nya och mer spännande vägar.
Därför är det lite förvånande att Oriz tar steget tillbaka till 80-talet. Det är absolut modigt. Oriz blandar gammal hederlig hårdrock med tuffa metalriff och rap. En egentligen riktigt intressant 2000-talsprodukt. Det där blixtrar till i låtar som Forever Free och The Cage, för att inte missa instrumentala, halvproggiga Glimpse Of Light And Denial.

Tjutande ångvisslor
Men så var det det här med synthar och keyboards. För Oriz väljer att ösa på så mycket det går med tjutande ångvisslor, mullrande bakgrundssljud och fläskiga synthriff. Det tar bort mycket känslan och intresset. För på sina ställen - och nu är jag elak - låter Oriz tyvärr som en blandning mellan Bon Jovi och Styx.
Det finns fortfarande många som fortfarande hyllar den sortens musik, men frågan är om 80-talets pudelrock verkligen är framtiden.
Oriz II får ändå tre broar. Bandet gör som sagt riktigt bra låtar, skivan är välproducerad och proffsigt gjord och dessutom tror Oriz stenhårt på sin grej. Det är starkt, även om de säkert kan få en del skit för det.